Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olika slag af statsinkomster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA SLAG AP STATSINKOMSTER.
5
hvilka staten företrädesvis kunde utkräfva dylika bidrag.
Allt eftersom andra näringsgrenar uppstått eller utvecklats
och andra samhällsklasser ryckt upp i jämbredd med de
jordägande, framträdde allt tydligare orättvisan af, att de
jordägande skulle så godt som ensamma bära tungan af
en stor del af besvären. I åtskilliga fall hafva också på
senare tider lindringar och jämnare fördelning blifvit
företagna härutinnan, såsom i fråga om bygnadsskyldigheten,
skjutsbördan m. m.
Statens s. k. höghetsrättigheter eller finansprivilegier
utgöra ännu en annan källa till dess inkomster. Därmed
menas rättigheten till vissa föremål, som staten förbehållit
sig för att därigenom förskaffa sig inkomst. Bland dessa
inkomster, af hvilka de flesta äro beroende af tillfälliga
omständigheter, må antecknas* en del böter och viten,
gods, som på grund af författningars öfverträdande
underkastas konfiskation, d. v. s. indragning till kronan, danaarf
(arf efter person, som dött utan kända släktingar),
strandvrak m. m. Understundom uppträda dessa
finansprivilegier under form af monopol, på så sätt, att staten
förbehållit sig att ensam utöfva ett visst inkomstgifvande
foretag för att därigenom skaffa sig en inkomstkälla.
Handeln med salt och tobak äro de förnämsta exemplen
på finansmonopol. Enligt grundlagens föreskrift få
finansmonopol numera icke förekomma i Sverige.
Slutligen förekommer en femte inkomstkälla — den
viktigaste — nämligen skatterna. I älsta tider, då
stats-behofven voro ringa, räckte i allmänhet statsdomänerna i
förening med utkräfvande af personliga tjänster till för
deras fyllande. Men då genom samhällenas utveckling
de offentliga behofven ökades, blef det nödvändigt, att
för deras bestridande förplikta medborgarne att bidraga
med sin förmögenhet. En skatt år sålunda den andel af
medborgarnes tillgångar, hvilken staten tül fyllande af de
allmänna behofven af medborgarne upptager. Från besvären
skilja sig skatterna därigenom att, medan de förrra afse
att omedelbart fylla ett visst statsändamål, de senare äro
medel, genom hvilka staten anskaffar de föremål, eller aflÖnar
det arbete, hvaraf den är i behof. Skatterna skilja sig
från afgifterna genom sin allmännelighet. Afgifterna
utgöras nämligen af den enskilde endast vid de särskilda
tillfållen, då han begagnar någon af statens anstalter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
