Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - I. Den gamle sjöbjörnen på »Amiral Benbow»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundom emedan ingen gjordes och han trodde, att
sällskapet icke följde med hans berättelse. Icke heller tillät han
någon lämna värdshuset, innan han druckit sig själv rusig och
raglade till sängs.
Vad som värst skrämde folk voro hans historier. Och
rysliga historier var det om hängning, om vandringen på
plankan,[1] om stormar på havet och vilda dåd på Spanska
sjön. Att döma av hans egna ord måste han ha levat sitt liv
bland de vildaste sällar, som någonsin seglat på havet, och
det språk, varpå han berättade sina historier,
uppskakade våra enkla lantbor nästan lika mycket som de brott
han beskrev. Min far sade alltid, att värdshuset gick sin
undergång till mötes, ty folk skulle snart upphöra att
komma dit för att låta sig tyranniseras och stukas och skickas
rysande till sängs, men jag för min del tror, att hans
närvaro gagnade oss. Man var uppskrämd för ögonblicket, men
då man efteråt tänkte på saken, tyckte man rätt mycket
om det; det var ett uppiggande avbrott i det stilla lantlivet,
och det fanns till och med en del yngre män, som påstodo
sig beundra honom, kallade honom en »äkta sjöbjörn», en
»riktig gammal sjöbuss» m. fl. dylika namn och sade, att
det var den sortens karlar, som gjorde England så
fruktansvärt till sjöss.
På ett sätt bjöd han verkligen till att ruinera oss; han
fortfor nämligen att stanna vecka efter vecka och slutligen
månad efter månad, så att alla pengarna för länge sedan gått
åt, och utan att min far någonsin kunde förmå sig att yrka
på mera. Om han någon gång nämnde något i den vägen,
blåste kaptenen så väldigt genom näsan, att det var som
om han vrålade, och stirrade på min stackars far, tills han
förskräckt lämnade rummet. Jag har sett honom vrida
händerna efter en dylik avsnäsning, och jag är säker på, att
den oro och skräck, han levde i, i hög grad påskyndade hans
tidiga och olyckliga död.
Hela tiden kaptenen bodde hos oss gjorde han ingen
ändring alls i sin klädsel, undantagandes några par strumpor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
