- Project Runeberg -  Skattkammarön /
9

(1919) [MARC] Author: Robert Louis Stevenson Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - II. Svarta Hund kommer och försvinner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kall vinter med långvarig skarp frost och häftiga stormar;
och redan från första stunden var det tydligt, att min
stackars far knappast skulle få uppleva våren. Han tynade av
dag för dag, och min mor och jag måste taga hand om hela
värdshuset och hade fullt upp att göra, utan att mycket
bekymra oss om vår obehaglige gäst.

Det var en januarimorgon, mycket tidigt — en bitande kall
morgon — då hela bukten låg vit av rimfrost och
vågskvalpet sakta slickade stenarna, medan solen ännu stod lågt,
endast träffande bergstopparna och skinande långt utåt
havet. Kaptenen hade stigit upp tidigare än vanligt och styrt
kosan ned till stranden, med huggaren dinglande under de
breda skörten på sin gamla blå rock, sin mässingstub under
armen och hatten i nacken. Jag minns hur hans andedräkt
hängde likt rök i kölvattnet efter honom, då han lomade
av, och det sista ljud jag hörde av honom, då han vek om
den stora klippan, var en fnysning av harm, som om han i
sitt sinne ännu sysselsatte sig med doktor Livesay.

Min mor var i övre våningen hos min far och jag höll just
på att duka frukostbordet till kaptenens återkomst, då
dörren till krogrummet öppnades och en man steg in, som jag
aldrig förr sett. Det var en blek, glåmig varelse, med två fingrar
borta på vänstra handen, och som, fastän utrustad med
huggare, icke just såg ut som någon slagskämpe. Jag hade
alltid ögonen öppna för sjömän, med ett ben eller två, och
jag minns, att denne gjorde mig en smula brydd. Han såg
icke ut som en sjöman, men havet tycktes i alla fall ha satt
sin prägel på honom.

Jag frågade honom, vad han behagade, och han svarade
»rom»; men då jag tänkte gå ut efter den, satte han sig på
ett bord och vinkade åt mig att komma närmare. Jag
stannade där jag stod med min servet i handen.

»Kom hit, min gosse», sade han — »kom närmare.»

Jag tog ett steg mot honom.

»Är det här bordet för min kamrat Bill?» frågade han med
ett slags hångrin.

Jag sade honom, att jag icke kände hans kamrat Bill och
att det här bordet var för en person, som bodde i vårt hus
och som vi kallade kapten.

»Nåja», sade han, »min kamrat Bill har säkert ingenting

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:07:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skattkamon/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free