Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - II. Svarta Hund kommer och försvinner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi båda doldes av dörren. Jag kände mig, som man kan
förstå, mycket orolig och illa till mods, och min fruktan
minskades ej av att se främlingen själv alldeles säkert vara
rädd. Han klarade fästet på sin huggare och kände efter,
att den satt löst i skidan, och under hela tiden vi stodo och
väntade, sväljde han oupphörligt, som om någonting
stockade sig i halsen på honom.
Slutligen klev kaptenen in, smällde igen dörren efter sig,
utan att titta varken åt höger eller vänster, och marscherade
rakt fram i rummet till bordet, där hans frukost väntade
honom.
»Bill», sade främlingen i en ton, som han, efter vad jag
tyckte, försökte göra djärv och morsk.
Kaptenen snodde runt på klacken och stod öga mot öga
med oss; allt det bruna hade vikit från hans ansikte, till
och med näsan var blå; han såg ut som om han sett ett spöke
eller den onde själv eller någonting ännu värre, om det
finns, och sannerligen tyckte jag inte det var sorgligt att
se honom på ett ögonblick bli så gammal och eländig.
»Seså, Bill, du känner ju igen mig — du känner väl igen
en gammal skeppskamrat, Bill», sade främlingen.
Kaptenen drog tungt efter andan.
»Svarta Hund!» sade han.
»Vem annars?» genmälde den andre repande mod, »Svarta
Hund, nu som förr, som kommit för att hälsa på sin gamle
skeppskamrat Billy på värdshuset ’Amiral Benbow’. Å, Bill,
Bill, vi ha upplevat många saker, vi två, sedan jag miste de
här två klorna.» Och han höll upp sin stympade hand.
»Javäl», sade kaptenen, »du har snokat rätt på mig,
och här är jag. Sjung ut, vad det är du vill?»
»Du sa’ något, Bill», svarade Svarta Hund, »det har du
rätt i, Billy. Jag vill ha ett glas rom av det här kära barnet,
som jag fått så’nt tycke för, och så ska vi slå oss ner, om
du vill, och språka ärligt som gamla skeppskamrater.»
Då jag kom in igen med rommen, hade de redan slagit
sig ned på var sin sida om kaptenens frukostbord — Svarta
Hund närmast dörren och sittande på tvären för att, som
jag tänkte, ha ett öga på sin gamle skeppskamrat och
det andra på sin reträtt.
Han befallde mig att gå och lämna dörren på vid gavel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
