Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - III. Svarta lappen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du såg. Men du får inte ange dem, såvida de inte komma
med svarta lappen eller du inte får se Svarta Hund igen eller
en sjöman med ett ben, Jim — honom i främsta rummet.»
»Men vad är svarta lappen, kapten?» frågade jag.
»Det är en kallelse, gosse. Jag skall visa dig den, om den
kommer. Men håll korpgluggarna öppna, Jim, och jag
skall på min ära dela lika med dig.»
Han fantiserade ännu en stund, varvid hans röst blev allt
svagare; men kort efter det jag givit honom hans medicin,
som han tog emot som ett barn, med anmärkningen: »Om
en sjöman nånsin behövt medikament, så är det jag», föll
han i en tung, dvallik sömn, under vilken jag lämnade
honom. Hur jag nu skulle ha gjort, om allt gått väl, vet jag
inte; antagligen skulle jag ha berättat hela historien för
doktorn, ty jag levde i en dödlig ångest, att kaptenen kanske
skulle ångra sina bekännelser och en vacker dag göra slut
på mig. Men som det nu var, dog min stackars far helt
plötsligt samma kväll, vilket trängde alla andra saker i
bakgrunden. Vår naturliga sorg, grannarnas besök,
tillrustningarna till begravningen och bestyret om värdshuset, som
under allt detta icke fick försummas, höll mig så sysselsatt,
att jag knappast hade tid att ägna en tanke åt kaptenen,
mycket mindre att vara rädd för honom.
Han kom verkligen ned följande morgon och fick sina
mål som vanligt, fastän han åt endast litet och drack mer
än sin vanliga ranson rom, är jag rädd för; ty han slog i åt
sig själv ute i skänkrummet, rynkande pannan och blåsande
genom näsan, så att ingen vågade motsätta sig honom. På
kvällen före begravningen var han drucken som alltid, och
ohyggligt var det att i detta sorgens hus höra honom skråla
sin vederstyggliga gamla sjömansvisa; men svag som han
var, fruktade vi alla för hans liv, och doktorn hade plötsligt
blivit upptagen av ett sjukdomsfall flera mil bort och fanns
aldrig i närheten efter min fars död. Jag hade sagt, att
kaptenen var svag, och sannerligen syntes han icke snarare
tackla av än återvinna krafterna. Han klättrade upp och
ned för trappen och stack ibland näsan utom dörren för att
känna lukten av havet, men måste hålla sig utefter väggarna,
då han gick, för att få stöd och andades hårt och hastigt,
som om han gått uppför ett brant berg. Han tilltalade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
