Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - IV. Sjömanskistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Någonting måste vi i hast besluta oss för och kommo slutligen
på den tanken, att vi bägge två skulle gå till den närbelägna
byn och söka hjälp. Sagt och gjort. Barhuvade som vi voro,
skyndade vi genast ut i den tilltagande skymningen och den
iskalla dimman.
Byn låg icke många hundra meter bort, ehuru icke inom
synhåll, på andra sidan närmaste bukt och, något som
mycket bidrog att uppmuntra mig, i motsatt riktning till den,
varifrån den blinde hade uppenbarat sig och vari han
sannolikt försvunnit. Många minuter förspilldes icke på vägen,
fastän vi emellanåt stannade för att stödja varandra och
lyssna. Men intet ovanligt ljud hördes — intet utom
böljornas sakta plaskande och kråkornas kraxande i skogen.
Ljusen voro redan tända, då vi kommo fram till byn, och
aldrig skall jag glömma min glädje vid åsynen av det gula
skenet i fönster och dörrar; men detta var också, såsom det
snart visade sig, snart sagt den enda hjälpen vi skulle få på
det hållet. Ty — man tycker kanske, att stora, starka
karlarna borde ha blygts över sig själva — icke en själ ville
samtycka till att följa oss tillbaka till »Amiral Benbow». Ju
mera vi framhöllo vår oro, dess mera togo män, kvinnor och
barn sin tillflykt inomhus. Kapten Flints namn, ehuru
obekant för mig, var ganska väl känt av åtskilliga där och var
tillräckligt att framkalla en hög grad av fruktan. Några av
karlarna, som varit på utarbete på andra sidan »Amiral
Benbow», påminde sig dessutom ha sett flera främlingar
på vägen, vilka de tagit för smugglare och som skyndat
att göra sig osynliga; och åtminstone en av dem hade sett
en liten loggert i vad vi kallade Kitts håla. Blotta tanken,
att det kunde vara några av kaptenens kamrater, var nog
att skrämma ihjäl dem. Och slutet på visan blev, att medan
några voro villiga nog att rida till doktor Livesay, som
bodde åt ett annat håll, ville ingen enda hjälpa oss att
försvara värdshuset.
Det påstås, att feghet smittar, men att framlagda skäl
däremot liva till mod, och därför, när alla sagt vad de hade
att säga, höll min mor ett tal till dem. Hon skulle inte,
förklarade hon, låta de pengar gå förlorade, som tillhörde
hennes faderlösa son. »Om ingen av er vågar», sade hon, »så
våga Jim och jag. Vi ska gå tillbaka samma väg vi kommit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
