Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - V. Den blindes slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hallå, ni därnere, finns det på Bill?» ropade den blinde åter.
Vid dessa ord visade sig en gammal karl i dörren till
värdshuset, troligen den, som stannat nere för att
undersöka kaptenens kropp. »Bill ä’ redan visiterad», sade han,
»ingenting ä’ kvar.»
»Det ä’ folket på värdshuset — det ä’ den där pojken.
Jag önskar jag stuckit ut hans ögon!» ropade den blinde
Pew. »De fanns här för en liten stund sedan — de hade
dörren reglad, då jag kände på den. Skingra er, pojkar, och
sök rätt på dem!»
»Alldeles säkert, har de lämnat sitt ljus här», sade karlen
från fönstret.
»Skingra er och sök rätt på dem! Sök igenom hela huset!»
upprepade Pew, i det han slog med käppen mot vägen.
Därpå följde ett förskräckligt larm och oväsen över hela
vårt gamla värdshus; tunga fötter trampade av och an,
möbler kastades överända, dörrar sparkades in, tills det
gav genljud i själva klipporna, och karlarne kommo ut
igen på vägen den ene efter den andre och förklarade, att vi
ingenstädes stodo att finna. Och just i samma ögonblick
hördes åter ännu tydligare i kvällsmörkret samma vissling,
som hade skrämt min mor och mig, då vi sutto över den
döda kaptenens pengar, men nu upprepad två gånger. Jag
hade trott det vara den blindes trumpet, så att säga, som
kallade hans folk till stormning; men jag fann nu, att det
var en signal från bergsidan mot byn till och, att döma av
dess verkan på sjörövarne, en varningssignal om
annalkande fara.
»Det ä’ Dick igen», sade en. »Två gånger! Vi måste
härifrån, kamrater!»
»Härifrån, din hare! utropade Pew. »Dick har alltid varit
en fårskalle och feg stackare — ni borde inte bry er om
honom. — De måste finnas i närheten, de kan inte vara
långt borta. Skingra er och vädra upp dem, hundar! Fan
anamma, om jag bara hade ögon!»
Denna vädjan visade sig icke alldeles utan verkan, ty
två av karlarne började leta här och där bland bråte och
skräp, men endast ovilligt, tyckte jag, och hela tiden med
ett halvt öga för sin egen fara, medan de andra stodo kvar
obeslutsamma på vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
