Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - V. Den blindes slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i ett ögonblick stod han åter på benen och gjorde nu
alldeles förvirrad en ny rusning, denna gång rätt under den
närmaste av de kommande hästarna.
Ryttaren försökte rädda honom, men förgäves. Pew
kastades omkull med ett skrik, som skar skarpt genom natten,
och fyra hovar trampade och sparkade honom i förbifarten.
Han föll på sidan, sjönk därpå sakta framstupa och rörde
sig icke mera.
Jag sprang upp och ropade an ryttarna. De höllo just in
sina hästar, och jag såg snart, vilka de voro. En, som höll
sig efter de andra, var en pojke, som från byn begivit
sig till doktor Livesay, de andra voro tullbetjänter, som han
mött under vägen och med vilka han haft det förståndet
att genast återvända. Några rykten om loggerten i Kitts håla
hade nått överuppsyningsmannen Dance och föranlett honom
att denna afton bege sig åt vårt håll, vilken omständighet
min mor och jag hade att tacka för vår räddning från döden.
Pew var död, stendöd. Vad min mor beträffar, hämtade
hon sig snart, sedan vi burit henne upp till byn och skött om
henne; och hon led ingen skada av den utståndna skräcken,
fastän hon ännu fortfor att beklaga sig över balansen i
räkningen. Emellertid red tulltjänstemannen vidare, så hastigt
han kunde, till Kitts håla; men som hans folk måste sitta av
och treva sig fram genom det smala passet, där de måste leda
och stundom understödja sina hästar, under ständig
fruktan för försåt, var det icke underligt, att när de kommo ned
till stranden, hade loggerten redan gått till segels, ehuru den
ännu var helt nära. Han prejade den. En röst svarade, att
han gjorde klokast i att hålla sig ur månskenet, och i
detsamma ven en kula tätt förbi hans arm. Strax därpå
dubblerade loggerten udden och försvann. Mr Dance stod där,
som han sade, »lik en fisk på torra land», och allt, vad han
kunde göra, var att skicka en karl till B ... för att varsko
tullkuttern. »Och det», sade han, »är så gott som ingenting.
De ha sluppit ifrån helskinnade, det är alltsammans. Men»,
tillade han, »det fröjdar mig åtminstone, att jag trampat
master Pew på liktorna.» Han hade nämligen då hört
min berättelse.
Jag återvände med honom till »Amiral Benbow», och
man kan svårligen tänka sig ett hus mera upp- och nedvänt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
