Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Skeppskocken - VII. Jag far till Bristol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Värdshuset Gamla Ankaret, Bristol, d. 1 Mars 17 ...
Bäste Livesay!
Som jag icke vet, om ni är hemma eller ännu i London,
skickar jag detta i två exemplar, ett till vartdera stället.
Fartyget är köpt och utrustat. Det ligger för ankar
färdigt att gå till segels. Ni kan icke tänka er en finare skonare
— ett barn kunde manövrera den — tvåhundra tons,
benämnd Hispaniola.
Jag fick den genom min gamle vän Blandly, som
alltigenom visat sig förvånande hjälpsam. Den hedersknyffeln
har formligen slavat i mitt intresse, liksom varenda en gjort
här i Bristol, kan jag säga, så snart de fått nys om, vilken
hamn är vårt mål — skatten, menar jag.»
»Redruth», sade jag, i det jag avbröt läsningen, »doktor
Livesay kommer inte att tycka om det här. Mr Trelawney
har gått och pratat ändå, när allt kommer omkring.»
»Nå, än sen, vem kan förbjuda’n det?» brummade
skogvaktaren. »Besynnerligt, om inte patron skulle ha rättighet
att prata, så mycket han vill, för doktor Livesay.»
Vid detta svar uppgav jag alla försök till kommentarer
och läste vidare:
»Blandly själv upptäckte Hispaniola och lyckades genom
de fiffigaste underhandlingar få henne för en riktig
spottstyver. Det finns här i Bristol människor, som äro
förskräckligt partiska mot Blandly och gå så långt att de påstå, att
denna hederliga själ skulle kunna göra allt för pengar, att
Hispaniola tillhörde honom och att han sålt henne till mig
orimligt dyrt — det mest genomskinliga förtal. Ingen av
dem vågar likväl förneka fartygets förtjänster.
Så långt var det inga svårigheter. Arbetsfolket — riggare
och vad allt för ena — voro visserligen förskräckligt tröga,
men det gav med sig. Det var besättningen, som gjorde mig
bekymmer.
Jag ville ha drygt ett tjog karlar — i händelse av möte
med infödingar, sjörövare eller de gemena fransmännen —
men hade tusan så svårt att få fatt i så många som ett halvt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
