Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XIV. Det första övervåldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»du ä’ gammal, och du ä’ hederlig eller har åtminstone
namn för det, och du har pengar också, vilket så många
fattiga sjömän inte har, och du ä’ modig, om jag inte bedrar
mig. Och du vill inbilla mig, att du skulle låta förleda dig
av ett så’nt där backlag svabbar? Nej, inte du! Så sant Gud
ser mig, skulle jag inte förr mista min hand. Om jag handlar
mot min plikt ...»
Han avbröts plötsligt av ett buller. Jag hade funnit en av
de hederliga matroserna — jag skulle nu få höra av en
annan. Långt borta ute i träsket hördes plötsligt ett rop
som av vrede, därpå ännu ett och så ett fasansfullt,
långdraget skrik. Kikarens bergväggar återgåvo det ett tjogtal
gånger, hela svärmen av träskfåglar höjde sig åter med ett
samtidigt vinande och förmörkade himmeln, och långt
efter det tystnaden hade återtagit sitt välde och endast
prasslet av fåglarna, som åter slogo ned, och de avlägsna
bränningarnas dån avbröto eftermiddagens tunga dvala,
fortfor detta dödsskrik att ringa i mina öron.
Tom hade ryckt till vid ljudet som en häst för sporren,
men Silver hade icke så mycket som blinkat. Han stod där
han stod, lätt stödjande sig på sin krycka, och bevakade
sin kamrat likt en orm färdig att ta språng.
»John!» sade matrosen och räckte fram handen.
»Bort med hand!» utropade Silver hoppande tillbaka väl
en aln, som jag tyckte, med en övad gymnasts snabbhet och
säkerhet.
»Bort med hand, om du så vill, John Silver», sade den
andre. »Det måste vara ett ont samvete, som kan göra dig
rädd för mig ... Men i himlens namn, säg mig, vad var
det där?»
»Det?» svarade Silver med ett leende illparigare än
någonsin, så att hans ögon blevo små som knappnålshuvuden i hans
tjocka ansikte men glimmade som glasskärvor. »Det? Å, jag
antar, att det var Allan.»
Då utfor den stackars Tom hjältemodigt:
»Allan! ... Frid vare då med en äkta sjömanssjäl! Och
vad dig beträffar, John Silver, har du länge varit min
kamrat men är det inte längre. Om jag än skall dö som en hund,
vill jag dö i min plikt. Ni ha dödat Allan, va’? Döda mig också,
om ni kan. Men jag trotsar er.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
