Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XIV. Det första övervåldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därmed vände den oförskräckte karlen tvärt ryggen åt
kocken och började avlägsna sig mot stranden. Men han
skulle icke få gå långt. Med ett skrik fattade John en
trädgren, släppte kryckan och slungade det otympliga
kastvapnet virvlande genom luften. Det träffade den stackars
Tom med bedövande kraft mitt emellan skuldrorna. Hans
händer flögo upp, han drog ett tungt andetag och föll.
Om han var mycket eller litet skadad, skulle ingen
någonsin få veta. Att döma av ljudet hade hans rygg sannolikt
fått en knäck med detsamma. Men han fick ingen tid att,
hämta sig. Silver, vig som en apa, även utan ben eller krycka,
var ögonblicket därpå över honom och hade två gånger
begravt sin kniv ända till skaftet i den försvarslösa kroppen.
Från mitt bakhåll kunde jag höra honom flämta högt, då
han måttade huggen.
Jag vet icke riktigt, vad det vill säga att svimma, men
jag vet, att under de följande ögonblicken hela världen
försvann för mig i ett virvlande töcken. Silver och fåglarna
och Kikarens höga topp snodde runt för mina ögon, alla
slags klockor ringde och avlägsna röster skreko i mina öron.
När jag återvann fattningen, hade vidundret redan
kryckan under armen och hatten på huvudet. Strax framför
honom låg Tom orörlig på gräsvallen, men mördaren
bekymrade sig icke det ringaste om honom, utan torkade helt lugnt
sin blodbestänkta kniv på en grästuva. Allt annat var
oförändrat, solen sken fortfarande obarmhärtigt på det ångande
kärret och bergets höga topp, och jag hade svårt att
övertyga mig, att ett mord verkligen blivit begånget, att ett
människoliv för ett ögonblick sedan blivit grymt avklippt
inför mina ögon.
Men nu stack John handen i fickan, tog upp en visselpipa
och blåste på den några modulerade toner, som ljödo vida
genom den heta luften. Jag kunde naturligtvis icke gissa
meningen med denna signal, men den väckte
ögonblickligen mina farhågor. Flera karlar skulle komma. Jag kunde
bli upptäckt. De hade redan dödat två av de hederliga
matroserna; kunde det nu inte bli min tur efter Tom och Allan?
Ögonblickligen började jag befria mig från snåret och
krypa tillbaka, så fort och tyst jag kunde, till den öppnare
delen av skogen. Under tiden kunde jag höra rop växlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
