Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XVI. Berättelsen fortsättes av doktorn: Huru fartyget övergavs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överlägga om vad som var att göra. Hade de gått och varskott
Silver, skulle kanske allt fått en annan utgång; men
förmodligen hade de fått sina order och beslöto att lugnt
stanna på sin plats och att återgå till slagdängan.
Kusten bildade här en lätt krökning, jag styrde så, att
den kom emellan oss, och innan vi nått land, hade vi
sålunda förlorat båtarna ur sikte. Jag hoppade i land och
började gå så fort jag vågade, med en stor silkesnäsduk under
hatten för svalkans skull och ett par skottfärdiga pistoler
till hands för säkerhetens skull.
Jag hade icke gått hundra alnar, då jag kom till
inhägnaden med blockhuset.
Med den saken förhöll det sig på följande sätt: Nästan i
toppen av en kulle framkvällde en källa med klart vatten.
På kullen och omslutande källan hade man hopfogat ett
solitt hus av stockar, stort nog att i nödfall rymma ett par
tjog människor och försett med skottgluggar på alla sidor.
Runt omkring detta hade uppröjts en rymlig plats, och det
hela fullkomnades genom ett sex fot högt pålverk, utan
dörr eller öppning, för starkt att kunna rivas ned utan att
spilla tid och möda, men på samma gång för glest för att
skydda de belägrande. Innehavarne av blockhuset hade
således alla fördelar framför de anfallande, de stodo skyddade
och sköto ned de andra som rapphöns. Allt vad de behövde
var god vakthållning och proviant; ty såvida de icke läte
sig fullkomligt överrumplas, borde de kunna försvara
platsen mot ett helt regemente.
Vad som i synnerhet fägnade mig, var källan; ty fastän
vi, oaktat en myckenhet vapen och ammunition och
matvaror och förträffliga viner, ännu hade gott utrymme i
kajutan på Hispaniola, hade en sak blivit förbisedd — vi hade
icke något vatten. Jag stod just och tänkte på detta, då
inifrån ön skriket från en människa i dödsvånda nådde mina
öron. Jag var icke ovan att se en våldsam död i ögat — jag
har tjänat hans kungliga höghet hertigen av Cumberland
och själv blivit sårad vid Fontenoy — men jag kände min
puls nära att stanna. »Farväl med Jim Hawkins!» var min
första tanke.
Att ha varit en gammal soldat är visserligen någonting,
men att ha varit läkare är ännu mera! Man har ingen tid att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
