Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XVI. Berättelsen fortsättes av doktorn: Huru fartyget övergavs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söla bort i vårt yrke. Också tog jag genast mitt parti och
återvände utan att spilla en sekund till stranden och
hoppade i jollen.
Lyckligtvis var Hunter en styv roddare. Vi flögo över
vattnet, och snart var jollen vid sidan och jag ombord på skonaren.
Jag fann dem alla uppskakade, såsom naturligt var. Mr
Trelawney hade slagit sig ned på däck vit som ett lärft och
grubblade på den svåra belägenhet, i vilken han försatt oss,
den goda själen. Och med en av de sex skansgastarna var
det föga bättre.
»Där är en karl», sade kapten Smollett nickande mot
honom, »som är nybörjare i det där yrket. Han var nära att
signa ned, doktor, när han hörde skriket. En känning till av
rodret, och den är vår.»
Jag meddelade kaptenen min plan, och vi gjorde
tillsammans upp detaljerna för dess verkställande.
Gamle Redruth placerades i galleriet, mellan kajutan och
skansen, med tre eller fyra laddade gevär och en madrass
till skydd. Hunter förde båten under akterporten, och
Joyce och jag började lasta den med ammunition, gevär,
konservburkar, skorpsäckar, fläskfjärdingar, en konjakskagge
och min oskattbara medicinlåda.
Mr Trelawney och kaptenen stannade under tiden på däck,
och den senare vände sig till slupstyraren, som var förste
man ombord.
»Mr Hands», sade han, »här ser ni oss bägge med var sitt
par pistoler. Om någon av er ger en signal av vad slag det
vara må, är han dödens.»
De sågo icke så litet snopna ut, och efter en kort
överläggning rusade de allesammans utför skanstrappan, utan tvivel
för att ta oss i ryggen. Men när de stötte på Redruth i det
trånga galleriet, vände de genast om, och ett huvud stack
åter upp på däck.
»Ned med dig, din hund!» ropade kaptenen.
Och huvudet dök åter ned, varpå vi för ögonblicket
lämnades i fred av de sex pultronerna till sjömän.
Vi hade nu, vräkande ned sakerna som de kommo,
hunnit lasta jollen, så mycket vi vågade. Joyce och jag gingo ut
genom akterporten och satte av mot stranden igen, så
hastigt årorna förmådde föra oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
