Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XVIII. Berättelsen fortsättes av doktorn: Slutet på första dagens skärmytslingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De bytte gevär, och Trelawney, tyst och kall som han
varit ända sedan detta bråk började, hejdade ett ögonblick
farten för att se, att allt var klart. Samtidigt märkte jag, att
Gray var obeväpnad, varför jag gav honom min huggare.
Det gjorde oss alla gott att se honom spotta i näven, rynka
pannan och svänga klingan, så att det ven i luften. På varje
linje av hans kropp kunde vi tydligt se, att vår nye
medhjälpare var värd sitt salt.
Fyrtio steg till, och vi voro i skogsbrynet och sågo
blockhuset framför oss. Vi kommo just fram ungefär
till mitten av inhägnadens södra sida, då i detsamma
sju av myteristerna — med Job Anderson,
båtsmannen, i spetsen — med ett vilt skrik rusade fram i
sydvästra hörnet.
De stannade, liksom obehagligt överraskade, och innan de
fattat sig, hade icke endast mr Trelawney och jag utan även
Hunter och Joyce från blockhuset tid att skjuta. De fyra
skotten kommo i en något splittrad salva, men gjorde ändå
nytta; en av fienden föll, och de övriga vände utan
betänkande ryggen till och döko in bland träden.
Sedan vi laddat om, gingo vi för att undersöka den fallne.
Han var stendöd — skjuten genom hjärtat.
Vi började glädja oss över vår framgång, då i samma
ögonblick en pistol knallade i buskarna, en kula ven tätt förbi
mitt öra och den stackars Tom Redruth stupade och föll
raklång till marken. Både mr Trelawney och jag besvarade
skottet, men som vi icke hade något att sikta på, är det
troligt, att vi endast ödde bort vårt krut. Vi laddade om och
ägnade vår uppmärksamhet åt gamle Tom.
Kaptenen och Gray höllo redan på och undersökte honom,
och vid första ögonkastet såg jag, att allt var slut.
Jag antar, att vår raskhet att besvara skottet ännu en
gång skingrat myteristerna, ty vi tillätos ostörda lyfta den
stackars gamle skogvaktaren över stängslet och bära
honom stönande och blödande in i blockhuset.
Stackars gamle Tom, han hade icke yttrat ett ord av
förvåning, klagan eller fruktan från första början av våra
bekymmer och tills nu, när vi lagt honom ned i blockhuset för
att dö. Han hade bakom sin madrass likt en trojan tappert
hållit stånd i galleriet; han hade tyst, vresigt och väl lytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
