Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XX. Silvers beskickning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överens, utan någe krångel. Allt vad jag begär, kapten
Smollett, ä’ ert hedersord på att ni släpper mig helskinnad
ut från den här inhägnaden och ger mig en minut att hinna
undan skottet, innan det fyras av.»
»Silver», sade kapten Smollett, »jag har inte minsta lust
att tala med er. Om ni önskar tala med mig, kan ni komma,
och därmed punkt. Är det något förräderi med i spelet, så
blir det å er sida, Gud hjälpe er.»
»Det ä’ nog, kapten», ropade Lång-John muntert. »Ett ord
från er är nog. Jag förstår mig på en gentleman, lita på det.»
Vi kunde se karlen, som bar parlamentärflaggen, försöka
hålla Silver tillbaka; och icke att undra på efter kaptenens
stolta svar. Men Silver gapskrattade åt honom och dunkade
honom i ryggen, som om tanken på fara varit en orimlighet.
Därpå gick han fram till palissaden, kastade över sin krycka
slängde upp benet och lyckades med stor kraft och vighet
komma över stängslet och ned på andra sidan.
Jag måste tillstå, att jag var alltför upptagen av vad som
försiggick, för att vara till ringaste nytta som skyltvakt;
jag hade övergivit min östra skottglugg och smugit mig
bakom kaptenen, som slagit sig ned på tröskeln och satt med
armbågarna på knäna, huvudet i händerna och ögonen fästa
på vattnet, som bubblade ut från den gamla järnkitteln i
sanden, allt under det han visslade en sjömansvisa.
Silver hade ett förskräckligt göra att komma upp för
backen. I den branta stigningen med de tjocka trädstubbarna
och den mjuka sanden voro han och hans krycka lika
hjälplösa som ett fartyg stick i stäv mot vinden. Men han stretade
oförtrutet uppför under tystnad och stannade slutligen
framför kaptenen, som han hälsade på det ståtligaste. Han
var utstyrd på bästa sätt, i en ofantlig, blå rock, tätt besatt
med mässingsknappar och räckande till knäna, samt en
grann galonerad hatt, som satt på skulten.
»Jaså, ni är här», sade kaptenen och lyfte upp huvudet.
»Det är så gott ni sätter er.»
»Ni vill inte låta mig komma in, kapten», klagade
Lång-John. »Det ä’ verkligen en bistert kall morgon att sitta ute
i sanden.»
»Än sen då, Silver», sade kaptenen, »om ni behagat vara
hederlig karl, kunde ni nu ha suttit i er kabyss. Ni har er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
