Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XXI. Anfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni tar dörren, doktor», sade han. »Se opp, och blottställ
er inte; håll er innanför och skjut genom förstukvisten.
Hunter tar östra sidan, Joyce den västra. Mr Trelawney, ni är
den bästa skytten, ni och Gray ta norra långsidan med
de fem skottgluggarna; det är där faran är störst. Kunna
de komma upp dit och skjuta på oss genom våra egna gluggar,
skulle det se illa ut för oss. Hawkins, du och jag duga inte
mycket till att skjuta; vi ska ladda och hjälpa till här och där.»
Som kaptenen hade sagt, var kylan över. Så snart solen
höjt sig över skogsranden, föll den med hela sin styrka på
gläntan och uppsöp dimman i ett enda drag. Snart var
sanden glödhet, och kådan smälte i blockhusets stockar.
Rockar och västar kastades av, skjortorna öppnades i
halsen och kavlades upp till axlarna; och där stodo vi envar
på sin post, feberaktiga av hetta och oro.
En timme gick.
»Tusan bövlar!» sade kaptenen. »Det här är lika ledsamt
som en stiltje. Gray, vissla på litet vind.»
I samma ögonblick varskoddes det förestående anfallet.
»Var god och säg, sir», sade Joyce, »ska jag skjuta, om
jag får se någon?»
»Det har jag ju sagt!» skrek kaptenen.
»Tack, sir», sade Joyce med samma lugna artighet.
Ingenting hördes på en stund, men anmärkningen hade
gjort oss alla vaksamma, ansträngande våra ögon och öron
till det yttersta — skyttarne vägande sina gevär i handen
och kaptenen mitt i blockhuset, med hårt sluten mun och
rynkad panna.
Så gingo några sekunder, tills Joyce plötsligt kastade
geväret till ögat och sköt. Knallen hade knappt dött bort,
förrän den upprepades utifrån av en smattrande salva, skott
efter skott, likt en rad av flygande vildgäss, från alla sidor
av inhägnaden. Flera kulor träffade blockhuset, men
ingen hittade in, och då röken skingrades, sågo palissaden och
skogen runt omkring lika stilla och lugna ut som förut. Inte
en gren rörde sig och inte så mycket som en blänkande
bösspipa förrådde fienders närvaro.
»Träffade du din man?» frågade kaptenen.
»Nej, sir», sade Joyce. »Jag tror inte det,»
»Jaså, tror inte — det bästa näst att tala sanning»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
