Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Blockhuset - XXI. Anfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»På dem, alle man!» röt han med tordönsröst.
I samma ögonblick fattade en annan gast Hunters gevär
vid mynningen, vred det ur hans händer och ryckte det åt
sig genom skottgluggen, varpå han med ett enda bedövande
slag sträckte den stackars karlen sanslös till golvet.
Emellertid hade en tredje oskadad sprungit runt huset och
visade sig plötsligt i dörröppningen, där han med sin huggare
angrep doktorn.
Vår ställning var nu helt förändrad. För ett ögonblick
sedan sköto vi under skydd på en blottställd fiende; nu
däremot voro vi utan betäckning och kunde inte besvara ett
enda angrepp.
Blockhuset var fullt av rök, varigenom vi något så när
skyddades. Skrik och förvirring, blixtar och knallar av
pistoler och ett högljutt stönande ljödo i mina öron.
»Ut, gossar, ut i det fria, och på dem med huggarna!»
ropade kaptenen.
Jag ryckte åt mig en huggare från traven, och någon, som
samtidigt nappade en annan, gav mig ett slag över knogarna,
vilket jag knappast kände, i det jag rusade ut i det klara
solskenet. Någon var tätt bakom mig, jag visste inte vem.
Rakt framför mig förföljde doktorn sin angripare utför
kullen, och just som jag fick se dem, fällde han honom
sprattlande på rygg, med en väldig skåra över ansiktet.
»Till andra sidan av huset, gossar, till andra sidan!»
ropade kaptenen, och oaktat tumultet märkte jag en
förändring i hans röst.
Jag lydde mekaniskt, och med höjd huggare sprang jag
kring hörnet av huset. Nästa ögonblick stod jag ansikte
mot ansikte med Anderson. Han tjöt vilt och svängde sin
huggare över huvudet, så att den blixtrade i solljuset. Jag
fick icke tid att bli rädd, men medan hugget ännu svävade
över mig, hoppade jag åt sidan, och i det jag förlorade
fotfästet i den lösa sanden, rullade jag utför sluttningen.
Då jag först rusade ut, hade de andra myteristerna redan
svärmat upp mot inhägnaden för att göra slut på oss. En av
dem, i röd nattmössa och med huggaren mellan tänderna,
hade just kommit upp på pålverket och fått ena benet över
det. Så kort tid hade gått, att då jag åter kom på benen, var
ställningen ännu densamma; karlen i röda nattmössan var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
