Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXII. Huru mitt äventyr började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har aldrig sett havet lugnt kring Skattkammarön.
Solen kunde stråla på himmeln, icke ett luftdrag röra sig,
ytan vara jämn och blå, men ändå rullade dessa stora
dyningar längs hela den yttre kusten, dånande, oupphörligt
dånande natt och dag; och jag tror knappast det finns en
fläck på ön, där man icke måste höra deras buller.
Jag gick med stor förtjusning utmed bränningarna, tills
jag ansåg mig ha kommit tillräckligt långt söderut, då jag i
skydd av några täta buskar försiktigt kröp upp till
landtungans ås.
Bakom mig låg havet, framför mig ankarplatsen.
Havsbrisen hade redan upphört, liksom om den utmattat sig
själv genom sin ovanliga våldsamhet; den hade åtföljts av
täta, omväxlande fläktar från söder och sydost,
medförande stora bankar av dimma; och ankarplatsen, i lä av
Skelettön, låg lika lugn och dov, som då vi först kastade
ankar där. Hispaniola avbildades i denna obrutna spegel
fullkomligt porträttlikt från mastknappen till vattenlinjen,
med sjörövarflaggen hängande under gaffeln.
Vid sidan låg en av giggarna, med Silver — honom kunde
jag alltid känna igen — sittande på aktertoften, medan ett
par karlar lutade sig över akterrelingen, en av dem i röd
mössa, samma skurk, som jag för några timmar sedan sett
sitta gränsle på palissaden. Tydligen pratade de och
skrattade, fastän jag på detta avstånd — ett par tusen fot —
naturligtvis icke kunde höra ett ord av det, som sades.
Plötsligt uppstämdes det rysligaste, hemskaste skrän, som först
skrämde mig svårt; men snart erinrade jag mig »Kapten
Flints» stämma och tyckte mig till och med urskilja fågeln
på dess granna fjäderbeklädnad, där den satt på sin herres
handled.
Strax därpå lade jollen ut och rodde mot land, och
karlen i röda mössan och hans kamrat gingo ned i kajutan.
Samtidigt hade solen gått ned bakom Kikaren, och som
dimman hastigt tätnade, började det bli mörkt på allvar.
Jag insåg, att ingen tid var att förlora, om jag skulle finna
båten den kvällen.
Den vita klippan, synlig över buskarna, låg ännu några
hundra fot längre ut på landtungan, och det tog en god stund
för mig att komma fram till den, ofta krypande på alla fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
