Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte delen. Mitt äventyr till sjöss
- XXIII. På drift med ebben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I land kunde jag se skenet av den stora lägerelden,
skimrande varmt genom träden. Någon sjöng en enformig
gammal sjömansvisa med ett tonfall och en drill vid slutet av
varje vers och tydligen utan något slut alls annat än på
sångarens tålamod. Jag hade hört den mer än en gång
under resan och påminde mig dessa ord:
»Hon stack ut till sjöss med man sjuttiofem,
Nu finnes i båset blott en ut av dem.»
Och jag ansåg denna bedrövliga visa särskilt lämplig för
ett sällskap, som hade lidit så grymma förluster på
morgonen; men av allt att döma voro dessa sjörövare lika
känslolösa som det hav, varpå de seglade.
Slutligen kom brisen; skonaren rörde sig åt sidan och
kom närmare i mörkret; jag kände kabeln åter slakna och
skar med en kraftig ansträngning av de sista parterna.
Brisen verkade endast föga på korakeln och jag fördes
nästan ögonblickligen mot Hispaniolas bog. Samtidigt
började skonaren vrida sig på hälen och sakta svänga tvärs
för strömmen.
Jag arbetade som en besatt, ty jag väntade varje
ögonblick att bli kullstjälpt; och sedan jag funnit, att jag icke
direkt kunde stöta ifrån min båt, förde jag den rakt akterut.
Äntligen var jag fri från min farliga granne, men just som
jag gav båten den sista farten, kommo mina händer i
beröring med ett smäckert tåg, som hängde ned över
akterrelingen. Ögonblickligen grep jag fast i det.
Varför jag gjorde det, kan jag knappast säga. Det var först
endast en instinkt, men sedan jag väl fått tåget i mina
händer och fann det fastgjort, började nyfikenheten få
överhand, och jag beslöt att kasta en blick genom
kajutfönstret.
Jag halade mig raskt in på tåget, och när jag ansåg mig
tillräckligt nära, reste jag mig med oändlig risk till halva
min längd och kunde sålunda se taket och en remsa av
kajutans inre.
Skonaren och dess lilla följeslagare gledo nu ganska
hastigt genom vattnet; vi hade redan kommit upp i jämnhöjd
med lägerelden. Fartyget språkade, som sjöfolk säger, högt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:07:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skattkamon/0121.html
