Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXIV. Korakelns kryssning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dansande rörelse, rände rakt utför en vågsluttning så brant,
att jag svindlade, och stack sin nos, så att skummet yrde,
djupt i sidan på närmaste våg.
Jag blev genomvåt och förskräckt och föll ögonblickligen
tillbaka i min gamla ställning, varpå korakeln tycktes
återvinna balansen och förde mig lika mjukt och behagligt som
förut bland vågorna. Den lät tydligen icke jämka med sig,
och vad hopp hade jag sålunda, då jag på intet sätt kunde
inverka på dess kurs.
Jag började bli förskräckligt rädd, men tappade ändå inte
huvudet. Först länsade jag båten, så försiktigt jag kunde,
med min mössa, därpå började jag, ännu en gång hållande
ett öga över relingen, studera hur den bar sig åt att gå så
lugnt genom dyningarna.
Jag fann, att varje våg, i stället för det höga, jämna
och glatta berg den liknar från stranden eller från ett
fartygs däck, var fullkomligt lik en bergskedja på landbacken
med en mängd toppar, platåer och dalar. Korakeln, lämnad
åt sig själv, vändande sig än hit än dit, letade sig så att
säga väg genom dessa lägre delar och undvek de branta
sluttningarna och högre vågtopparna.
»Åhå», tänkte jag för mig själv, »jag måste tydligen ligga,
där jag ligger, och inte rubba jämvikten, men jag kan
tydligen också sticka ut åran över sidan och då och då ge
båten en pådrivning mot land.» Sagt och gjort. Där låg jag nu
stödd på armbågarna i den tröttsammaste ställning och tog
då och då ett par årtag för att vända fören mot stranden.
Det var ett mycket tröttande och långsamt göra, men jag
vann tydligen terräng; och då vi kommo nära Skogsudden,
som jag likväl insåg att jag skulle förfela, hade jag ändå
hunnit några hundra alnar inåt land. Jag var så nära, att
jag kunde se de friska, gröna trädtopparna vaja
tillsammans i vinden, och jag var säker på att jag skulle komma
i land vid nästa udde.
Det var hög tid, ty jag började nu plågas av törst. Solens
glöd ovanifrån, dess tusenfaldiga reflex från vågorna,
havsvattnet, som föll och torkade på mig, bildande på själva
läpparna en skorpa av salt, förenade sig att göra min strupe
brinnande och min hjärna värkande. Anblicken av träden
så nära mig hade nästan gjort mig sjuk av längtan; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
