Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXIV. Korakelns kryssning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömmen hade snart fört mig förbi udden, och när havet
åter låg öppet framför mig, såg jag en syn, som gav mina
tankar en annan riktning.
Rakt framför mig, icke en halv mil bort, såg jag
Hispaniola under segel. Jag var naturligtvis säker på att bli
tagen, men plågades till den grad av törst, att jag knappast
visste, om jag skulle vara glad eller ledsen däråt; och långt
innan jag kommit till någon slutsats, hade jag helt gripits
av förvåning och kunde endast stirra och undra.
Hispaniola var under storsegel och två klyvare, och den
vackra vita segelduken sken i solen som silver eller snö.
När jag först fick syn på henne, drogo alla seglen; hon styrde
kurs ungefär nordväst, och jag antog att karlarne ombord
gingo runt ön, tillbaka till ankarplatsen. Om en stund
började hon ligga mer och mer västligt, så att jag trodde,
att de hade siktat mig och tänkte gå över stag för att
förfölja mig. Men slutligen höll hon rakt upp i vinden och låg
där en stund redlös med fladdrande segel.
»Drumlar», sade jag, »de måste ännu vara fulla som
kajor!» Och jag tänkte på hur kapten Smollett skulle ha
givit dem på huden.
Emellertid föll Hispaniola av, fick seglen fulla på andra
bogen och seglade snabbt en minut eller så, tills hon ännu
en gång låg med vinden stick i stäv. Detta upprepades
oupphörligt. Till och ifrån, upp och ned, norr, söder, öster
och väster seglade Hispaniola med krängningar och
rusningar och med varje upprepning slutande som hon börjat,
med levande segel. Det blev mig klart, att ingen styrde.
Och i så fall var voro gastarne? Antingen voro de dödfulla,
eller hade de övergivit fartyget, tänkte jag, och kanske om
jag lyckades komma ombord, kunde jag återföra fartyget
till dess kapten.
Strömmen förde med samma fart både korakeln och
skonaren med sig söderut. Vad den senares segling angår, var
den så vild, med så många avbrott, och hon vägrade varje
gång i vändningen, så att hon säkert icke vann något, om
hon icke rent av förlorade. Om jag bara vågade sätta mig
upp och paddla, kunde jag säkert hinna upp henne. Planen
hade någonting äventyrligt, som inspirerade mig, och tanken
på vattenfatet i skansgången fördubblade mitt växande mod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
