Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXVI. Israel Hands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än med ett bligande på himmeln, än med en flyktig blick på
den döde O’Brien. Hela tiden fortfor han att sticka ut
tungan på ett skuldmedvetet, förläget sätt, så att ett barn
kunde ha sett, att han lurade på någon list. Jag var likväl
genast färdig med mitt svar, ty jag insåg, vari min fördel
låg och att jag för en så ofantligt dum karl lätt skulle kunna
dölja mina misstankar i det längsta.
»Litet vin?» sade jag. »Vill ni ha rött eller vitt?»
»Det kan just göra mig detsamma, kamrat», svarade han,
»bara det ä’ starkt och tillräckligt mycket.»
»Det ä’ bra», sade jag, »jag ska skaffa er portvin, mr
Hands. Men jag får nog gräva länge efter det.»
Därmed sprang jag ned för kajuttrappan, så bullersamt
jag kunde, drog av mig skorna, skyndade ljudlöst genom det
trånga galleriet, gick uppför skanstrappan och stack upp
huvudet ovanför kappen. Jag visste, att han icke skulle
vänta att få se mig där, men iakttog ändå alla möjliga
försiktighetsmått och fick verkligen se mina värsta
misstankar besannade.
Han hade rest sig på händer och knän från sin förra
ställning, och ehuru benet tydligen plågade honom svårt, då
han rörde sig — jag kunde höra honom undertrycka ett
stönande — släpade han sig likväl raskt över däcket. Inom en
halv minut hade han kommit fram till babords spygatt och
tog ur en hög uppskjutet tåg fram en lång kniv eller, snarare,
en kort dolk, ända till fästet färgad med blod. Han
betraktade den ett ögonblick, varvid han sköt ut underkäken,
prövade spetsen mot sin hand och rullade därpå, skyndsamt
döljande den innanför sin tröja, tillbaka till sin gamla plats
mot brädgången.
Detta var allt vad jag behövde veta. Israel kunde röra
sig från ett ställe till ett annat, han var nu beväpnad, och
eftersom han varit så angelägen att bli av med mig, var
jag tydligen utsedd till offret. Vad han sedan ämnade göra
— om han tänkte försöka att krypa tvärs över ön från
Norra viken till lägret vid träsket, eller om han tänkte fyra
av Lång-John, i hopp att hans egna kamrater skulle komma
först och hjälpa honom — var naturligtvis mer än jag
kunde säga.
Jag ansåg mig likväl kunna säkert lita på honom i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
