Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXVI. Israel Hands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sålunda utdelade han sina befallningar, som jag åtlydde
andlös av iver, tills han plötsligt ropade: »Nu, min vän, loff!»
Och jag lade ned rodret direkt, och Hispaniola svängde om
hastigt och stävade mot den låga, skogbevuxna stranden.
Jag hade i min iver under dessa sista manövrer glömt att
bevaka slupstyraren lika skarpt som förut; och även efteråt
var jag så intresserad av att få känna fartyget skrapa mot
bottnen, att jag alldeles glömde den fara, som svävade över
mitt huvud, och stod lutad över styrbords reling och
betraktade svallvågorna framför bogen. Jag kunde ha fallit utan
en rörelse för att rädda mitt liv, om icke en plötslig oro
gripit mig och kommit mig att vända på huvudet. Kanske hade
jag hört ett knarrande eller sett skymten av hans skugga,
kanske var det en instinkt som hos katten, allt nog, då jag
såg mig om, var Hands redan halvvägs mot mig, med
dolken i högra handen.
Vi måste båda ha skrikit till, då våra ögon möttes, men
medan jag skrek gällt av förskräckelse, vrålade han av
raseri som en anfallande tjur. I samma ögonblick kastade han
sig framåt, och jag sprang åt sidan, för ut. Därvid släppte jag
rorkulten, som häftigt sprang över i lä, vilket jag tror
räddade mitt liv, ty den träffade Hands över bröstet och
hejdade honom, för ett ögonblick bedövad.
Innan jag hunnit hämta mig, var jag ute ur hörnet, där
han stängt in mig, och hade nu hela däcket att springa på.
Strax för om stormasten stannade jag, drog upp en pistol
ur fickan, siktade helt lugnt, fastän han redan vänt och åter
kom rakt på mig, och tryckte av. Hanen föll, men varken
blixt eller knall följde; fängkrutet hade genom saltvattnet
blivit odugligt. Jag svor över min försumlighet. Varför hade
jag inte långt förut laddat om mina enda vapen. Då skulle
jag inte som nu varit lik ett flyende får för denna slaktare.
Det var underbart, hur han, sårad som han var, kunde
röra sig så fort, med det gråsprängda håret nedfallande över
ansiktet, rött som den rödaste fana av iver och raseri. Jag
hade ingen tid att försöka min pistol, och inte heller stor
lust, ty jag var säker på att det skulle vara gagnlöst. En
sak insåg jag likväl tydligt: det dugde ej, att jag bara
retirerade för honom; han skulle då snart stänga in mig i fören,
liksom han för ett ögonblick sedan varit nära att stänga in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
