Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXVII. »Piastrar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på vattnet, varpå jag icke, hur jag än drog, förmådde röra
nedhalaren. Detta var allt, vad jag kunde göra, och
Hispaniola måste för resten liksom jag själv lita på slumpen.
Hela ankarplatsen hade nu kommit i skuggan — jag
kommer ännu ihåg, att de sista solstrålarna föllo genom en glänta
i skogen och glänste som juveler på vrakets blomsterskrud.
Det började bli kyligt; tidvattnet flöt hastigt utåt havet,
skonaren lade sig allt mer och mer på sidan.
Jag klättrade för-ut och tittade över relingen. Det såg ut att
vara tillräckligt grunt, och för säkerhetens skull hållande mig
fast med båda händerna i den kapade ankarkabeln sänkte
jag mig sakta överbord. Vattnet nådde mig knappast till
midjan; sanden var hård och betäckt med märken efter
böljorna, och jag vadade i land i hög stämning, lämnande
Hispaniola där hon låg på sidan, med storseglet vitt utbrett på
vikens yta. Ungefär samtidigt gick solen ned i all sin glans,
och brisen susade i skymningen bland furorna.
Äntligen var jag då efter många äventyr fri från havet,
och icke heller återvände jag tomhänt därifrån. Skonaren
låg nu där befriad från sjörövare och färdig för vårt eget
folk att inskeppa sig och gå till sjöss igen. Ingenting lekte
mig livligare i hågen än att komma hem till blockhuset och
skryta över mina bedrifter. Möjligtvis kunde jag få litet
snubbor för mitt avvikande; men Hispaniolas återtagande
borde tynga något i vågskålen, och jag hoppades, att själve
kapten Smollett skulle erkänna, att jag icke förspillt tiden.
Under dylika tankar och vid det briljantaste lynne
började jag styra mina steg hemåt till blockhuset och mina
kamrater. Jag påminde mig, att den östligaste av
strömmarna, som utmynna i Kapten Kidds ankarplats, rann upp
på berget med de två topparna till vänster om mig, och jag
styrde kosan åt detta håll för att passera strömmen,
medan den ännu var helt smal. Skogen var tämligen gles,
och följande de lägre utlöparna åt hade jag snart gått om
hörnet av detta berg och icke långt efteråt vadat till
halvvägs upp på benet över vattendraget.
Jag var nu nära det ställe, där jag stött på Ben Gunn, den
på ön kvarlämnade matrosen, och gick därför försiktigare,
kastande en blick åt vardera sidan. Det rådde nu nästan
full skymning, och då jag kom fram ur klyftan mellan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
