Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXVIII. I fiendens läger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välkommen, kamrat, och ta mig tusan om en dödlig sjöman
kan tala ärligare!»
»Måste jag således svara?» frågade jag med darrande röst.
Under allt detta inställsamma tal kände jag döden hota
mig, och mina kinder brunno och hjärtat klappade
våldsamt i mitt bröst.
»Ingen tvingar dig, min gosse», sade Silver. »Pejla
ordentligt. Ingen av oss jäktar dig, kamrat, tiden går för
angenämt i ditt sällskap, förstår du.»
»Nåja», sade jag och blev litet djärvare, »om jag måste
välja, anser jag mig ha rätt att få veta, vad det ä’ frågan
om, varför ni ä’ här och var mina vänner ä’.»
»Vad det ä’ frågan om», morrade en av sjörövarne. »Ja,
lycklig den, som bara visste det!»
»Du kanske vill hålla truten på dig, tills du blir tilltalad,
min vän», skrek Silver häftigt till den talande, varpå han åter
vände sig till mig i samma nådiga ton som förut. »I går
morse, i hundvakten, mr Hawkins», sade han, »kom
doktor Livesay ned med en parlamentärflagg. ’Kapten Silver’,
sa’ han, ’ni ä’ sålda. Fartyget ä’ borta.’ Nåja, vi hade
kanske tagit oss ett glas och en visstump, för att det skulle gå
lättare, det kan inte förnekas. Åtminstone hade ingen av
oss kastat en blick utåt ankarplatsen, men nu gjorde vi det
— och ta mig tusan, var inte den gamla skutan borta!
Aldrig har jag sett en hop narrar se snopnare ut, det kan du
lita på, när jag säger det, som själv var snopnast. ’Nåja’, sa’
doktorn, ’låt oss underhandla.’ Vi underhandlade, han och
jag, och här ä’ vi nu med proviant, konjak, blockhus,
bränslet, som ni var nog omtänksamma att hugga, och om jag så
får säga med hela den fördömda skutan från salningarna
till kölsvinet. Vad dom anbelangar, har di givit sig i väg,
jag vet inte, var di ä’.»
Han sög åter lugnt på sin pipa.
»Och för att du inte ska få i din skalle», fortfor han, »att
du var inbegripen i överenskommelsen, så hör de sista ord,
som yttrades: ’Hur många ä’ ni att lämna blockhuset?’ sa’
jag. ’Fyra’, sa’ han — fyra och en av oss sårad. Vad pojken
anbelanger, vet jag inte var han håller hus, den slyngeln’,
sa’ han, ’och inte bryr jag mig mycket om det heller. Vi ä’
utledsna på honom.’ Det var vad han sa’.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
