Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXX. På hedersord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fall ligga i så öppen dag, att jag icke kunde förstå, hur han
skulle kunna avvända deras förbittring. Men han var
dubbelt slugare än alla de andra, och den sista nattens seger
hade givit honom stor makt över deras sinnen. Han
kallade dem narrar och dumskallar, sade att det var
nödvändigt, att jag finge tala med doktorn, slog med kartan
framför ögonen på dem och frågade, om de ville bryta
fördraget, samma dag de skulle gå ut på jakt efter skatten.
»Nej för tusan!» skrek han, »vi får inte bryta
fördraget, förrän tiden ä’ inne, och till dess måste jag föra den
där doktorn bakom ljuset, kosta vad det vill.»
Därpå befallde han dem göra upp eld och stultade i väg
på sin krycka, med handen på min axel, lämnande dem i
stor förvirring och tystade av hans ordsvall snarare än
övertygade.
»Sakta, gosse, sakta», sade han. »De kunde vara
omkring oss i blinken, om vi såg ut att ha bråttom.»
Vi närmade oss således mycket långsamt doktorn, där
han stod och väntade på oss på andra sidan stängslet, och
så snart vi kommit tillräckligt nära för att obesvärat kunna
samtala, stannade Silver.
»Ni ska hålla mig räkning för det här också, doktor»,
sade han, »och gossen ska berätta er, hur jag räddade
hans liv och hur jag därför blev avsatt, det kan ni lita på.
Herr doktor, när en man styr så nära vinden som jag —
liksom singlar slant med den sista pusten i sin kropp —
borde ni inte anse det för mycket att ge honom ett gott
ord. Ni ä’ kanske så god och betänker, att det nu inte bara
gäller mitt liv, utan den här gossens också; tala öppet med
mig och ge mig för Guds skull en gnista hopp att leva på.»
Silver var som förvandlad, då han väl kommit ut och
vänt ryggen åt sina vänner och blockhuset; hans kinder
syntes infallna, hans röst darrade, aldrig hade någons
själsångest varit större.
»Vad nu, John, ni är väl inte rädd?» frågade doktor
Livesay.
»Doktor, jag ä’ inte feg, nej, inte så mycket som så»,
och han knäppte med fingrarna. »Vore jag det, skulle jag
inte tala så. Men jag vill öppet tillstå, att jag ryser för
galgen. Ni ä’ en god och ärlig människa, vars like jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
