Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte delen. Kapten Silver
- XXX. På hedersord
- XXXI. Jakten efter skatten. — Flints vägvisare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
livet ur den här varggropen, Silver, ska jag göra mitt bästa
att rädda er — utan mened.»
Silvers ansikte strålade. »Ni kunde sannerligen inte
säga mer, sir, nej, inte om ni vore min mor!» utropade
han.
»Nåja, detta är min första eftergift», sade doktorn.
»Min andra är ett råd. Håll gossen tätt bredvid er, och
när ni behöver hjälp, så hojta. Jag skyndar nu bort för
att söka den åt er, och den kommer att visa er, om jag
pratar i vädret. Adjö, Jim.»
Och doktor Livesay skakade hand med mig genom
stängslet, nickade åt Silver och skyndade bort genom
skogen.
XXXI.
Jakten efter skatten. — Flints vägvisare.
»Jim», sade Silver, när vi blevo ensamma, »om jag
räddade ditt liv, så har du räddat mitt, och jag ska aldrig
glömma det. Jag såg doktorn ge dig en vink att löpa —
såg det med ögonvrån, och jag såg dig säga nej, så
tydligt som om jag hört det. Jag ska hålla dig räkning för det.
Jim, det här ä’ den första gnista hopp jag har haft, sedan
anfallet misslyckades, och jag har dig att tacka för det.
Och nu, Jim, ska vi ut på jakt efter skatten, med
förseglade order till på köpet, något som jag inte tycker om;
och du och jag måste hänga ihop som ler och långhalm,
och vi ska rädda våra halsar, hur motigt det än blir.»
I detsamma tillropade oss en gast från elden, att
frukosten var färdig, och vi sutto snart här och där i sanden
över ett mål skorpor och rostat kött. De hade gjort upp en
eld så stor, att de kunnat steka en hel oxe, och den spred nu
en sådan hetta, att de endast kunde närma sig den från
vindsidan, och till och med där icke utan försiktighet. På
samma slösaktiga sätt hade de visst lagat till tre gånger
mer mat än vi kunde förtära, och en av dem kastade med
ett lättsinnigt skratt kvarlevorna i elden, som lågade upp
på nytt och sprakade av det ovanliga bränslet. Aldrig i
mitt liv har jag sett människor mindre sörja för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:07:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skattkamon/0165.html
