Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES PRIMAS. 129
I synnerhet gäller detta om JAKOB ERLANDSSON (1254—1274),
JOHANNES GRAND (1290—»1302) och ESGER JUEL (1309—1325).
Det gick så långt, att den förstnämnde blef tagen till
fånga 1259, att hela Danmarks rike belades med interdikt.
och att Jakob, lössläppt ur sitt fängelse, måste fly först till
Sverige och sedan till Rom samt aldrig mer återsåg sitt
fädernesland. Äfven Johannes Grand tillgrep interdiktets
straffmedel, men fick plikta derför med hårdt fängelse. VWVäl
beredde han sig tillfälle att rymma och begaf sig till Rom.
Men påfven synes hafva ansett tvisten mellan honom och
konungen så svår att lösa, att han, för att åvägabringa en
förlikning och få fred i landet, bortflyttade den oböjlige,
orolige och anspråksfulle Johannes Grand till erkebiskopsstolen i
Riga. Lugnet i Danmark ville dock ej återvända. Äfven
Esger Juel råkade i bitter strid med sin konung och
nödgades påkalla påfvens hjelp. Han lyckades dock bibehålla sig
på erkebiskopsstolen till sin död, ehuru han allt fortfarande
visade sig vara en mycket orolig, hårdsinnad och
egenmäcgtig man.
Lundastolens gamla primatsförhållande till Sverige
qvarstod visserligen orubbadt äfven i vår period. Emellertid gifva
atskilliga urkunder vid handen, att de svenska erkebiskoparne
mycket ogerna underkastade sig den lundensiske primatens
öfverhöghet och alltid funnos obenägna att låta viga sig af
honom. En gång såg det ut, som om en strid skulle
upplåga på fullt allvar. Den myndige Johannes Grand fann sig
föranlåten att 1290 sätta Upsala prost och kapitel i bann,
emedan de velat få obediensförhållandet till Lund upphäfdt.
Tvisten drogs till Rom, men blef här bilagd eller, rättare
sagdt, undanskjuten.
Omsider blefvo de förändrade tidsförhållandena mer
gynsamma för de svenska emancipationssträfvandena. Tyisamma
mån påfven började göra sitt envälde gällande i hela kyrkan,
och till följd deraf den ordning så småningom stadgade sig,
att de till erkestiftsstolarne utvalde skulle invigas af påfven
sjelf, fingo ju erkebiskoparne i Upsala en önskad anledning
att i sjelfva verket undandraga sig det lundensiska primatet.
Lunds erkebiskop fortfor dock att bära titeln af Sveriges
Corneiius: Handbok i Sv. kyrkans hist. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>