Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 KYRKAN UNDER FOLKUNGATIDEN.
nens förhållande till densamma. De skulle en gång om året
göra redo för sin förvaltning.
§ 69. Kyrka och stat.
Innan vi afsluta redogörelsen för folkungatidehvarfvets
kyrkliga förhållanden, böra vi nämna något om kyrkans och
statens inbördes ställning till hvarandra.
Dervid må anmärkas, att den svenska hierarkien i vår period,
långt ifrån att söka egenmägtigt beherska samhällslifvet,
fastmera synes hafva uppträdt förmedlande i de många borgerliga
söndringarne. Också tyckes i allmänhet godt förstånd hafva
varit rådande emellan klerker och lekmän. Åtminstone
gäller detta om förhållandet mellan klerus och Sveriges allmoge.
Deremot höras ofta klagomål öfver herrarnes
våldsamheter och inkräktningar på kyrkans område. Så t. ex. var
ej ovanligt, att ädlingar och verldslige herrar obehörigt
inblandade sig i biskopsvalen och påtvungo domkapitlen sina
biskopskandidater eller åtminstone gjorde försök till ett
sådant påtvingande. Vidare gjorde de icke sällan våldsamma
försök att frånhända kyrkan åt henne testamenteradt gods.
hvartill de kunde anse sig ega arfsrätt. Men ehuru rikets
stormän ofta gåfvo kyrkan skäl till klagomål af dessa och
dylika anledningar, fortfor dock ibland denna samhällsklass
mycken frikostighet och gifmildhet mot kyrkan och dess
klerus, hvilket förhållande tydligen vittnar om undergifvenhet,
vördnad och kärlek för kyrkan äfven ifrån stormännens sida
ej mindre än ifrån allmogens.
Sammalunda var förhållandet mellan konungarne och
kyrkan. De förstnämnde tala städse om kyrkan med den
största undergifvenhet och vördnad, de ihågkomma henne
med ansenliga donationer, de bekräfta och utvidga hennes
privilegier, och kyrkan å sin sida bevisade konungarne all
ynnest och välvilja. Men oaktadt konung och klerus i
allmänhet stodo i fredligt och vänskapligt förhållande till
hvarandra, läto dock några af detta tidehvarfs regenter kyrkan
icke sakna anledning till klagomål öfver hvarjehanda ingrepp
i kyrkofriheten, särdeles hvad angick kyrkans egendom.
Vi hafva redan sett i det föregående, huru till och med
en sådan regent som Torkel Knutsson utkräfde dryga gärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
