Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOTUKTEN. 259
Emellertid bibehöll 1571 års kyrkoordning äfven denna
sistnämnda, ehuru benämningen större och mindre bann likväl
icke der förekommer. Ifrågavarande bannlysning utgjorde
det yttersta kyrkostraffet, hvilket, enligt kyrkoordningens
föreskrift, blott skulle användas, »der någon bedrifvit uppenbara
synder och blifver obotfärdig, så att han tredskeligen
föraktar alla kristliga förmaningar». Särskildt uppräknas dråp,
mened och hor såsom ådragande bannlysningsstraff. Deremot
skulle ingen bannlysas »för några verldsliga sakers skull,
såsom för gäld eller annat sådant, utan allenast för grofva
laster och missgerningar». Emellertid synes af upprepade
förbud, att de, som förhöllo presterna deras inkomster, ännu
länge brukade bannlysas eller åtminstone uteslutas från
nattvarden; och detta var till och med i trots af de allmänna
lagbuden anbefaldt i Vesterås och Skara stift. För öfrigt
må anmärkas, att alla brott, som kunde hänföras till något
af de tio budorden, ansågos falla under kyrklig näpst, vare
sig att de träffades af borgerlig lags straffbestämmelser, eller
de hörde till sådana förseelser, som icke voro i landslagen
med straff belagda.
Närmast och i första hand utöfvades kyrkotukten af hvar
och en kyrkoherde, dervid biträdd, såsom förut blifvit antydt,
af församlingen på kyrkostämma eller af vissa hennes ombud.
Emellertid fick kyrkoherden icke handlägga alla
kyrkotuktsmål på egen hand, utan när fråga var om bannlysning, skulle
han först hemställa saken till sin biskop eller prost. Efter
hand bestämdes nogare vissa fall, för hvilka kyrkoherden
eller prosten kunde aflösa, under det en del mål af svårare
beskaffenhet förbehölls domkapitlet eller dess poenitentiarius.
Prosten ålåg det att vid visitationerna eller prostetingen
anställa förhör angående de disciplinar- eller samvetsmål, som
kunde inom församlingen förekomma, afgöra dem, hvilkas
afgörande låg inom hans befogenhet, samt hänvisa de öfriga
till domkapitlet. Anmälan eller angifvelse af gröfre brott
skulle ske af sockenpresten hos prosten och kapitlet. Den
prest, som uraktlät sådan anmälan eller på gifven befallning
icke uteslöt en uppenbar syndare ur kyrkans gemenskap
eller »bevisade honom någon kyrkotjenst», skulle mista
embetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
