Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDAISTISK VIDSKEPELSE O. TROLLDOMSVÄSENDET. 2 73
anor, antog 1i senare hälften af 1600-talet en rent af
epidemisk karakter.
Sjukdomen utbröt allra först i Elfdalens socken i
Dalarne år 1668 och sträckte sig derifrån till Norrland och
sedermera nedåt hufvudstaden och andra rikets delar. En mängd
menniskor omtalade, huru de blifvit af trollpackor nattetid
bortförda, farit på qvastkäppar och ugnsrakor genom
skorstenen och luften till den onde anden i Blåkulla samt af
honom låtit förleda sig till åtskilliga slemma ting. Särskildt
påstodo de, att Satan piskat och plågat dem att åt honom
skaffa barn, som bortfördes till Blåkulla och der invigdes
till hans tjenst.
Tidens högst uppsatte män, och bland dem sjelfve
erkebiskopen OLOF SVEBILIUS, trodde på verkligheten af
Blåkullafärder, och man ansåg sig böra strängt bestraffa de
anklagades föregifna förbund med djefvulen. Särskilda
trolldomskommissioner nedsattes, och en mängd personer blefvo
halshuggna eller brända på bål. Man trodde sig genom
denna stränghet kunna släcka den tända lågan. Men
förgäfves. Laångt ifrån att stäfja vantron, bidrogo blodsdomarne
fastmer till att gjuta olja på elden.
En och annan mera upplyst man tog dock saken
förståndigare. Riksdrotsen PER BRAHE yrkade på varsamma och
milda åtgärder, och riksmarsken KARL GUSTAF WRANGEL
förklarade : »detta allt är intet annat än illusioners. Theologie
professorn i Upsala MARTIN BRUNNERUS nekade visserligen
icke möjligheten af Blåkullafärder, men att sådana verkligen
skett, ansåg han sig ej kunna antaga, utan att hafva fasta
och oemotsägliga skäl. Äfven den unge läkaren URBAN
HJÄRNE sökte visa, hurusom de flesta åtminstone i
Stockholm gjorda anklagelserna voro grundade på enfald, elakhet
och bedrägeri. Fortsatta undersökningar af
trolldomskommissionen i hufvudstaden bekräftade detta omdöme, och
redan i Februari 1677 trodde sig kommissionen kunna
inberätta, att hela oväsendet i Stockholm hade upphört. Nu
blefvo väl ytterligare några personer straffade, men icke mer
för trolleri, utan för illvilliga lögner. Saken föll i förakt, och
snart hörde man icke mer talas om de förut så vanliga
trolldomshistorierna.
Cornelius: Handbok i Sv. kyrkans hist. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
