Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skidor, snöskor och skarbågar och deras utvecklingsformer av N. E. HAMMARSTEDT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slag är högerskidan oftast spark- och vändskida och av en
annan typ än vänsterskidan, som är glidskida och utmärkes
av följande karaktersdrag. Längden — den största hos
någon skida — stiger stundom ända till 3,4 m., under det att
bredden — den minsta av alla skidors —. belöper sig på 6,5
till 5,5 cm» Skidans bredd avsmalnar i regel mot båda
ändarna och är då, alldeles i motsats till telemarkskidan, störst
vid fotbindslet. Fotspannet är gärna mycket högt (5 till
inemot 10 cm) och särdeles långsträckt. Undersidan är kälad
med en ränna; bakänden är trubbig, I olikhet med denna
vänsterskida är högerskidan oftast jämförelsevis kort (1,8
till 2,1 m) och bred, utan fotspann, och har undersidan ofta
klädd med skinn (bellingar). Nära denna skidform stå
värmlandsskidan och den norska österdalskidan. Stundom göras
dalskidorna båda lika och hava då bägge den här beskrivna
vänsterskidans grundform. Såsom prov på finska skidor
avbildas här (fig. 10) en torneskida. En annan mycket
välkänd finsk skidform är kajanaskidan. Ett för båda dessa
skidor egendomligt drag är, att undersidan är längs efter
mer eller mindre utåtbuktad och försedd med en smal
hålrand. För övrigt hava de båda det gemensamt med
de svenska lappskidorna, att brättet ej är krumböjt utan
endast uppåtstigande, ehuru i mindre mån än på dessa
sistnämnda, samt ätt bakänden är mer eller mindre tillspetsad
och något uppböjd. Sinsemellan skilja de sig från varandra
däri, att kajanaskidans brätte likasom även bakände äro
vida långsmalare än torneskidans, att åsen å den förras
översida är bredare och närmar sig plattlistformen, samt att
bindslet å densamma gärna sitter längre tillbaka än å
torneskidan, ehuru dock alltid framom tyngdpunkten.
Fotspannet är hos båda jämförelsevis obetydligt.
För att taga steget ut till skidans yttersta gräns mot väster
bifogas här till sist en bild av en grönländsk skida (fig. 11).
Såsom redan sagts har ifrågavarande fortkomstredskap först
i början av 1700-talet genom nordbor införts till
grönlandseskimåerna. Genom sin framtyngd, sin från brättet bakut
avsmalnande bredd och för övrigt genom hela sin gestalt
förråder grönlandsskidan genast sin nära frändskap med de
sydnorska skidorna (jämför fig. 8), från vilka hon dock
till följd av ogynnsamma förhållanden vansläktats. Det
enda för henne egentligen egendomliga tyckes vara, att
hon å undersidan är klädd med sälskinn, vilket med senor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
