Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snöstormen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och solen sken så vackert över de glittrande snöfälten. Vid 13-tiden hade
vi nått nästan upp till fjällplatån, då vid horisonten plötsligt svarta, tunga
moln drogo upp.
Innan vi visste ordet av, var en rasande snöstorm över oss. Vi motsågo
ovädret med lugn, ty vi hade gått vägen förut och ville visa, att icke
stormen utan vi voro herrar i fjället. Vi fortsatte därför. Snöstormen
piskade från nordost och träffade oss något snett bakifrån. Vi voro så
säkra på vår kurs, att vi icke brydde oss om karta och kompass, om det
överhuvudtaget skulle gått att avläsa dem i den rådande snöstormen.
Mödosamt strävade vi framåt, sida vid sida, för att icke skiljas, men vägen
syntes oss så förunderligt lång. Vi skulle för länge sedan ha tvärat
fjällplatån, men ännu vid 17-tiden, då dagsljuset började tyna bort, trevade
vi oss framåt steg för steg och sökte alltjämt inbilla varandra, att vi voro
fjällets herrar. Enligt egen uppfattning höllo vi alltjämt rätt kurs, men
när vi gått ännu en timme, sade Lasse: "Vi måste ha tagit fel. Med vår
takt borde vi för drygt två timmar sedan varit framme vid fjällets södra
sida. Vi ha säkert fått fel kurs." "Du har nog rätt", svarade jag. "Jag
tror vinden gått på nord, och vi ha hållit för mycket efter dess första
riktning. Har du några tändstickor, kunna vi söka orientera oss på
kartan?" Lasse fick upp en ask tändstickor ur tröjan. Av.svetten och den
fuktiga snön hade asken blivit våt, och blott någon enstaka tändsticka
tände för att omedelbart släckas av blåsten. Snön hade nu visserligen
upphört att falla, men vad var att göra? Vi fortsatte ännu en timme i
den riktning, vi trodde vara riktig. Hungern började göra sig kraftigt
gällande. Vi började även känna trötthet i armar och ben. Skulle vi
våga äta upp våra sista smörgåsar för att få nya krafter eller spara
förfriskningarna för ett eventuellt kringirrande på fjället natten lång. Lägga
oss till vila, det visste vi, skulle måhända bli döden för oss båda. Nej
hellre stilla hungern, få nya krafter och sen framåt igen. Sagt och gjort.
Rycksäckarna kommo av och vid framplockandet av smörgåspaketen fann
jag till min outsägliga glädje en ask stormstickor. "Hurra!" ropade jag
och hoppade högt av glädje. "Vi äro räddade! Räddade av en ask
stormstickor. Hör du det, Lasse! Fram med kartor och kompass!"
Några stormstickor tändas, en efter en och lämnade oss hjälp vid
fastställandet av vårt läge, visande oss vägen till Vuola och — livet. Vi åto
smörgåsarna, kastade därefter om skidorna och följde vår intagna, riktiga
kompassriktning. Efter 45 minuters färd voro vi vid fjällets södra sida och
10 min. senare nere i dalen, där ljusen från Vuola-stugan visade oss
vägen. Våra tidigare hallucinationer, då vi sågo oss sittande i den trevliga
stugan, värmande oss framför brasan i den öppna spisen med det
aptitretande oset från fläsket i stekpannan och doften av nykokt kaffe — blevo
snart för oss en verklighet.
Men aldrig skola vi glömma natten uppe på fjället, ensamma med
stormen, natten, då livet hängde på en — stormsticka.
Mitt råd, skidlöparkamrater, vid färd i fjället eller eljest vid alla
utfärder vinter och sommar: Glöm icke ljuset, som brinner i stormen och
blåsten! Glöm icke i utrustningen en ask stormstickor!
S. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
