Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gammal skogslöpares funderingar och erfarenheter om skidforskning och tjurvirke av jägmästare Sven Cederberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnat den s. k. södra typen, som väl endast torde lämpat sig för
tämligen fasta snöförhållanden, sådana de i allmänhet
förekomma i sydligare trakter. Jag tänker härvid på de vid lösare
snöförhållanden snösamlande sidolisterna eller det s. k.
urgröpta fotstället samt dylika skidors merendels styva och
oböjliga framändar.
Forskarne ha uppställt olika teorier om den centralnordiska
skidformens uppkomst. Sålunda har norrmannen Nils Lid
framställt den hypotesen, att dessa skidor utvecklats genom en
kombination av den södra typen och den skinnbeklädda
arktiska typen, varvid den södra utvecklats till löpskida
(vänsterskida) och den arktiska till sparkskida (högerskida).
Professor Wiklund har framkastat den förmodan, att idén om
skidorna ifråga uppkommit under lek med en mede av ungefär
samma typ som en s. k. skuvmede, avsedd för transport av
vattensåar vid gårdarna och att man därvid ställt sig på meden
med vänstra foten och sparkat sig fram med den högra. De
nästa stegen i utvecklingen skulle ha varit, att man på ett eller
annat sätt fäst meden under vänstra foten och förstärkt den
högra fotens skinnbeklädnad genom att göra den längre och i
densamma inlägga en träplatta.
Denna teori skulle ju förefalla rätt så antagbar, om det
kunde bevisas, att skuvmeden vore ett äldre redskap än skidan,
men detta torde nog ej låta sig göras. Tvärtom torde den i
detta land vara ett relativt ungt sådant. Skall man förklara
uppkomsten av den oliklånga skidformen av lek, så ligger det
väl närmast till hands härleda det ur lek med liklånga skidor.
Jag har mycket livliga minnen från mina pojkår hur man, när
en backe blev för lätt att ta med båda skidorna, ofta övade
sig att löpa utför den på en skida, och vi hade emellanåt även
tävlingar i denna lek utför älvbrinkarna vid Umeå. Var
backen någorlunda hård och tilltrampad, gällde det då att komma
så långt ut på isen av farten som möjligt — ty balansen var
för mången svårast, sedan skidan minskat farten — och man
åkte ibland iväg närmare 100 meter utåt isen, om föret var
lätt. Återfärden till backkrönet skedde ju alltid genom att man
sparkade sig fram på en skida. Dylika lekar har jag sett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
