Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yukonspannet. Storliens högfjällshundspann, dess tillkomst och utveckling av herr Aksel Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YUKONSPANNET.
STORLIENS HÖGFJÄLLSPANN.
DESS TILLKOMST OCH UTVECKLING
av Aksel Lindström
En stor vit måne fällde sitt silver över tundran omkring oss,
vilken nästan verkade oändlig med de blåvita vidderna,
förtonande i ett suddigt intet. Framför mig böljade ett av
territoriets bästa hundspann fram över det vindslitna snötäcket. Ett
dussin storväxta varghundar hålla draglinorna spända som
fiolsträngar bakom "Gomo", ledarhunden, som var en stolt och
mörk "malamoot". Jag var ensam i släden, och som färden
gick hemåt, fick Gomo sköta kursen efter sin kompass. Han
kunde den konsten, den käre hunden, så pass att jag hade
honom att tacka för livet ett par gånger om. Jag var kär i Gomo,
i hela spännet för övrigt, men Gomo var ändå något för sig.
Även en barkad pälsjägare har känslor, och ett litet
hundsvärmeri, där tacksamheten ständigt håller lågan vid liv, kan ha
sin stora betydelse under en lång och mörk jägarvinter, som
inåt norra Alaskas ödemarker kan bli åtskilligt mera prosaisk
än mången anar.
Men denna natt skall jag ändå alltid minnas som en av de
underbaraste i mitt liv. — Dagen hade varit god; ett knippe
granna rävar sovo sin sista sömn under slädpresenningen, och
längst fram låg en nyskjuten vildren med huvudet utsträckt
över avledarens råhudsflätning. Den granna hornkronan
avtecknade sig i mörk silhuett mot den blåvita snön och kom mig
att tänka på, att bättre galjonsbild kunde jag aldrig få.
Natten var kall men fullständigt stilla, hundarnas andedräkt låg
som en lätt slöja över de guppande ryggarna, och slädens
ståldrag sjöngo sin sövande sång. Tundran vi foro fram över bar
namnet Aro-nouk-kir, som är hedniskt och hemskt; natten i sig
själv var gripande som ett stort under och allt detta skapade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
