Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yukonspannet. Storliens högfjällshundspann, dess tillkomst och utveckling av herr Aksel Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
duga till mycket i praktiskt bruk, ty hur många finnas, som
vore lämpade och hade tid att sköta och hålla en draghund
tränad? Det måste ordnas mera praktiskt och framförallt mera
ekonomiskt, om det skulle bli något bevänt med det hela.
Varför inte koncentrera flera av dessa hundar i ett stort spann och
placera detta vid en turiststation, där det fanns gott om
köksavfall till mat åt hundarna. Jag visste, att träningen av ett
dussin hundar i ett spann inte skulle taga mera tid än vad varje
hund annars skulle kräva. En man kunde på detta sätt göra
närapå tolv mans arbete, och göra det smidigare och mera
effektivt. Ty ett stort spann medger föraren att åka, medan
förarna av enspannen måste gå före, vilket i detta fall vore ett
onödigt ödslande med krafter. Ställde man sedan detta stora
hundspann till turisternas förfogande för nöjesåkning, skulle
det förmodligen i någon mån kunna bära sig självt. — Jag
hade säkert den gången ingen tanke på att få se min idé
förverkligad, långt mindre att få vara med om att föra fram den.
Att så blev förhållandet kan jag närmast räkna som en ren
tillfällighet. Om nu detta var en lycklig tillfällighet eller ej, det
överlåter jag åt andra och framtiden att bedöma.
"Yukonspannet", som jag döpte mitt hundspann till, är nu
redan två vintrar gammalt, och har massor av fjällmil bakom
sig. Jag vill härmed ej ha sagt, att det är fullständigt. Det är
ännu i viss mån under utveckling. Dock vill jag hoppas, att
det så här dags genomkämpat de värsta födslovåndorna. Att
bygga upp ett hundspann tar sin tid, ty dess rationella
utveckling vilar i det här fallet på aveln. Här hemma fanns ju ingen
draghundsras att välja på, undantagandes ett fåtal mer eller
mindre äkta grönlandshundar. Redan vid starten bestämde
jag mig för att helt använda mig av gråhundar av
björnhunds-typ. Detta skedde efter noggrant övervägande. Jag måste ha
hundar, som jag helt kunde lita på, som utan friktion kunde
föras fram tillsammans bland en massa människor. Det var en
synnerligen viktig förutsättning. Självfallet måste det ändå
vara en god draghundstyp. För räddningstjänsten fordrades en
köldhärdig och uthållig hund. Mitt val föll utan tvekan på
gråhunden och jag har ännu ej haft någon anledning att ångra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
