Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenskarne hade skolat, sade mig engång en ädel man,
offra honom, liksom hedningarne, deras fäder, slaktade
några af sina konungar till försoningsoffer åt vredgade
Gudar under misväxtår och päst. Dock syntes denne
konung vara dem sänd af himlen, för att göra deras lif
gladt. Ty hvem gaf, som han, tingen en sådan glans,
hvilken dock behagar detta folk? Han var lätt, älskvärd,
vänlig, qvick, vältalig, älskade nöjen och fäster, ärade
vettenskaper och konster, dem han sjelf öfvade; han
var en förträfflig sällskapsman, visste att bringa alla
förtjänster i dagen, skona alla svagheter, smickra alla
fåfängor. Men hvad som folket älskade och ursäktade
hos sig och andra, hatade och fördömde det hos
honom. Dessutom regerade denne konung med
verksamhet och mildhet. Han hade ordnat finanserna, skapat
en flotta, främjat handel, åkerbruk och allt nyttigt och
skönt; och om han här och där slösade något litet, så
var det för konster och nöjen, hvaruti han lät hela
folket deltaga och hvarpå han äfven ville grunda den
svenska äran. Åtminstone församlade han omkring sig
och drog inom den genialiska solkretsen af sitt
majestät allt hvad skönt, älskvärdt, snillrikt och
förtjänsfullt var; han gjorde det kungligt. Kortligen: var
Gustaf lättsinnig, så var han dock ej lättsinnigare än sitt
folk. Äfven det måste tilläggas: hans milda hjärta var
lika högt öfver mängdens, som hans ljusa hufvud det
var. Ty män och qvinnor, dem han öfverhopat med
välgärningar, ära och älskvärd nedlåtenhet, söndersleto
och skändade hans namn. Visserligen klingade orden:
rätt och frihet; men hvarföre? — det har tiden visat.
Genom författningens brister utvidgade Gustaf sin makt;
det hade man också ej kunnat hindra, ty han härrskade
med den klokares naturrätt. Hvarje stor människa, som
ställes på en sådan post, skall nästan alltid, under
hvilken författning som hälst, synas härrska despotiskt.
Och föddes alla konungar till stora människor, så
vore despotismen en ej så dålig författning, emedan
under sådane härrskare den enda äkta aristokratien, de
bästas, tillika uppstår. Men att man kallade Gustaf en
tyrann, en frihetshatare och sökte svärta honom såsom
sådan, det skall ingen historia kunna förlåta den
blinda ilskan hos det genom honom störtade partiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
