Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 80 —
ligger äggelsen till bandling, i deras bistånd
mördarnes säkerhet. Men bhär funnos, såsom
undersökningen visade, flera medvetande än handlingarne
namngåfvo. Det uppskrämda och förtörnade folket anklagade
konungen strax att genom sin förvägna lättsinnighet
hafva gifvit tillfälle till mordet. Man erinre sig därvid:
konungen hade under sin 20-åriga regering redan tidigt
öfverstått många partistrider, hvarvid man ofta sökt på
allt upptänkligt sätt att pröfva eller bryta hans mod;
till sådane medel hörde äfven dessa namnlösa bref,
varningar, botelser, anklagelser, förespeglingar, hvarmed
man tlillvräckligt frestat honom. Han hade bäde före och
under riksdagen i Gefle ofta blifvit varnad för onda anslag,
men plägade vanligen strax söniderrifva sådana papper.
Vid ett sådant tillfälle hade en af hans gunstlingar,
general Armfelt, yltrat sin förondran öfver alt han toge
saken så lätt; hvarpå har erhöll det kungliga svaret:
”skulle jag frukta, kunde jag ej regera.” Detta erinrar
mig om en skriftställares uttryck om Septimius Severus:
han förtjente att fruktas, emedan han ej fruktade
(timeri meruit, Quia non timuit). Äfven före denuna
maskeradbal hade han erhållit en namnlös varning. Han bade
lungt stoppat papperet i fickan, därefter gått med
öfverstallmästaren Friherre v, Essen in i sin loge och derefter:
utan fruktan blandat sig bland hvimlet, då skottet träfs
fade honom. De som sammansvurit sig till mordets
verkställande, voro tre adelsmän — vanligen kallade de
tre konungamördarne nämligen Grefvarne Ribbing
och Horn och kaptenen Ankarström, förut löjtnant vid
ardet. Den sistnämnde lossade pistolskottet. Bland de
tre hade Ribbing den största själsnärvaron; han var af
en fast, stolt, beslutsam karaktär, som redan insupit
hat emot Gustaf af sin sköna snillrika moder. Man
tilltrodde honom så upphbofvet till brottet, att en sägen
ick, alt, då han såg Ankarströms arm darra, han
skall hafva i dennes band aftryckt pistolen mot konungens
rygg, eburu Ankarström ingalunda var klenmodig.
Några påstå äfven, att Ribbing leddes af enskilt bämnd;
ty det är också en omständighet i denna mordhistoria,
att nämnde öfverstallmästare v. Essen, på hvilkens arm
konungen stödde sig vid inträdet bland maskerna, var
bland Ribbings personliga fiender. Han hade nemligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
