Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 107 —
Gustaf den fjerde Adolf.
1796—1803.
Om hösten 1796 besteg Gustaf Adolf, som skref
sig den fjerde, vid 48 års ålder svenska thronen och
emottogs med allmän glädje, emedan man var ledsen
vid hans farbror. Ty människorne och folken likna
fullvuxna barn, som alltid hoppas något bättre af det
nya, än af det gamla, till och med, om bevis redan
lemnats, att det nya skall snart blifva, hvad det gamla
var. Den kungliga ynglingen hade uppenbarat många
goda egenskaper: ärlighet, sannfärdighet,
samvetsgrannhet; man hoppades, att han skulle blifva en redlig och
rättvis herrskare. Visserligen hade han något kallt,
sträft och stelt i sitt väsende, men man trodde, att det
snart skulle försvinna genom det kungligas glans och
genom sjelfkänslan af att vara den förste; att det
barnasinne, som dragit sig inom sig sjelft genom åtanken
på fadrens dystert blodiga skugga, genom misstankar,
ränker eller instiktningar, skulle genom ungdomens
utvecklingskraft återvinna sin frihet och glättighet. Ju
farligare man funnit fadrens blixtrande egenskaper,
desto mera hoppades man af sonens vanliga förstånd.
Gustaf emottogs alltså med förhoppningar, såsom alla
begynnare; man trodde sina förhoppningar blifva
varaktigare, emedan de ej voro så entusiastiska, ty den unge
konungen var ej skapad att ingifva hänryckning. Men
han var ännu ung, hans ungdom hade ej varit lycklig
eller kunnat i frihet utveckla sig; många trodde därföre,
att hans kalla och sträfva yttre förborgade en inre
rikedom, som kommande år skulle utveckla, Också hade
hans vilja uttalat sig med mycken fasthet för det goda,
och man hoppades, att manlig sjelfkänsla därur en
gång skulle uppväxa. Likväl hade de klokare redan
märkt, att Gustaf Adolf alldrig kunde blifva en stor
man, eburu de ej betviflade, att han kunde blifva en
god och duglig konung.
Så förflöto hans första regeringsår, utan bestämd
färg men under många goda förhoppningar. Han var
ännu yngling, oerfaren i göromålen, omedveten af sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
