Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 123 —
ledning och öfver konungens tyska resa och hans
förhållande till Frankrikes kejsarhof. Ett sådant tvång är
alltid oklokt; ty tankarnes ut- och införsel låter
hkalitét förbjuda sig, som dukaternas eller brabantska
spetsars, och man skulle därför alldrig förbjuda dem.
Förbjadårer kastar dessutom på sig skenet af feghet och
ådrager sig lätt bespottelse och skadeglädje, och efter
det ganmla adamslytet hos vårt slägte väcker förbudet
endast nyfikenbet och begärlighet, så att det obetydliga
och lögaaktiga därigenom kan få sken af vigt och
sanniög. För en styrelse är ingenting farligare än den
stlöhet och tdufverhet, som en bämmad tankefribet
åstadkonither; den faller engång som en död tyngd tillbaka
på sitt upphof. En af dess farligaste följder är den,
att oädla och imskränka människor med ropen:
rationalist, neolog, alteist, jakoubin, filosof, hämma eller
undanskuffa kvarje förtjenst.
. För ett sådant i 18 århundradet omöjligt
tanketvång anklagade man isynnerhet bofkansleren, friberre
Zibet; med desto större rätt, emedan han var bekant
såsom en maån af klokhet och kunskaper. Han var
prästson från Skåne, ansågs bland Gustaf den 3:djes män för
elt godt hufvud och hade därföre blifvit af honom
framdragen. Under hberrtigens riksförstånderskap lefde han
afskild från vöromålen, men Gustaf Adolf återkallade
honom vid sitlt aänträde och utnämnde bhonom till
hofkawsler. Han var en besynnerlig man, fast, ståndaktig,
skicklig, klok, men tillika häftig, ensidig och despotisk.
Hans ord var honom heligt, han handlade alltid efter
öfvertygelse, och vän och ovän höll honom för en
redJig man; men han hade alltid varit mera fin än duglig,
och qvickhet och häftigbet hade hos honom måst föreställa
kraft och allvar. Därtill kom, att han nu var utlefvad
både till själ och kropp. Det är er olycka när män, som
förlorat all lefnadslust och själsfriskhet och som
måhända alldrig kände något bögre nöje än skämtets eller
lidelsens, — när dessa skola sättas till uppsigt öfver
själens högsta fröjder och dess lifliga, glada öfvertiod.
Zibet var af naturen ölålig mot allt genialiskt, djerft
och nytt, och hörde från början till reffutionsbatarne,
som spådde allt gammalt undergåvg. Ty han besatt cj
denne ängslosamhbet, som bildar bhycklare, utan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
