Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 145 —
Nov. emellan Preussarnes och Fransosernas eld och blef
värnlös, emedan vapen lågo inpackade i skeppsrummwen,
tillfångatagen af Fransoserna. Detta var ett litet prof
på krig och därmed blef det länge. Fransoserna hade
annorstädes att göra och lemnade Svenskarne gärna i rv,
blott att de sjelfva fingo vara det. Under alla sina
tåg gingo de flera mänader artigt förbi de svagt
hesatta pommerska gränserna och bebandlade svenska
området nästan som ett neutralt. Det syntes, som ville de
ej reta svenska konungen, utan som om de önskade fred
med honom och yttrade: alt de ansågo Svenskarne för
sina broderliga och naturliga bundsförvanter. Men
därpå var ej att tänka, då svenska konungens tänkesätt
var sådant. Hade han blott vetat, hvåd det ville säga
att önska krig och föra krig!
Så vägde sakerna, ehuru kriget förklarats, flera
månader i ett mellantillstånd af krig och fred, tills
Fransoserna ändtligen gjorde allvar. Den 28 Jan. 1807
inryckte general Mortbier med 14,000 man i Pommern
och tillbakadref svenska förposterna till deras fästning.
De sednare förvärfvade sig därvid i enskilta små
fäktningar mycken aktning af fienderna. Stralsund, det
genom märkvärdiga belägringar och stora hjeltar, genom
Wallenstein, den store kurfursten, Karl den 12 och
Leopold af Dessau berömde Stralsund, blef nu inneslutet,
.eburu ej belägradt, ty därtill felades nog makt,
kanoner och gynnande årstid. Stralsunds fästningsverk
svarade likväl nu ej emot deras gamla rykte. Svenskarne
bade hafvet och Rägen i sin makt; de hade bevåpnade
kanonbåtar, som i dåvarande milda vintrar ständigt
kunde vara i verksambet; de hade dessutom genom
förstärkning, som tillkom från Sverige under belägringen,
ökat den regnuliera besättningen till åtminstone 8000
man. Men mycket annat feltes dem, isynnerhet, — hvad
som var det värrsta — enhet i vilja och befäl. Förste
befälshafvaren i fästningen var generalståthållaren
friberre v. Essen, den andre generalöjtnanten friberre
Morits Armfelt, som visserligen stod under den förre, men
bos soldaterna gälde mer än denne och som genom en
slags tyst öfverenskommelse måste behandlas såsom den
förres like. Dessa män splittrade befälet sinsemellan ,
liksom deras vilja och karaktär voro olika. v. Essen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
