Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 1253 —
skänka oss Pommern, Mecklenburg, Finland och
Liff
Jand? Engelsmännen sofva ej, de äro lika mäktiga till
sjös, som Fransoserna till lands. Skola de väl lemna
oss i ro, om de blifva våra fiender? Huru skola vi
kunna samla våra krafter och försvara oss i Finland, om
de tillspärra sjövägen? Ty så hastigt gå ej våra
rustningar, att vi kunna bli färdiga, förrän de komma
emellan. Alltså blotta drömmar! Ty det är sannerligen
ingen tid för de fattige att blifva rika. Men om fred
kunde vinnas, så önskade vi fred, då vi i alla fall ej
kunna verka med kraft.
Så talades olika, och båda hade rätt; ty de ville
dock ärligt och allvarligt. Äfven konungen hade måst
vilja så. Önskade han fred, och kunde den ärligt och
på trygga villkor vinnas, så måste han slata den.
ÖOnskade han krig, så måste han så föra krig, att hans
och hans folks ära ökades. Ty, bhuru än det utfaller,
— i krig förlorar den alldrig, som ej förlorar ära.
Gustaf Adovlf önskade kvig, ty han brann af bat och
afsky mot sina fiender, men han förde ett snöpligt krig.
Och hvari låg detta? Det låg hos honom sjelf, bos
sinnesstämningen hos hans folk, i karaktären, ja äfven i
duglösbeten och kortsyntheten af hans vänner och
rådgifvare.
— Gustaf Adolf hade en jernvilja, men han var också
tungrörlig som jern. Hans jern var ej genom en
rörlig och smidig själ förarbetadt till stål. Han fattade
det stora blott i en dunkel inbillning, en slags bistorisk
vidskepelse, ej med klart förstånd och lifvande idé.
Också trodde han ej på mänsklig kraft, utan på
gudomlig skickelse. Han hoppades endast af ädel och
redhig vilja det, som en konung måste boppas af djerf
sjelfverksamhet. Han förstod lika litet, som de flesta
af hans samtida konungar, tidens rigtning, dess
allmänna och verldsomskapande förändringar och det gamlas
våldsamma sammanstörtande. FHan kände ej historien,
visste ej, att Gud och lycka gärna äro med de djerfva
och snabba. Därtill kom, att han i sin ungdom ej fålt
se förebilden af några stora själar, att den unga
herrskaren genast föll i händerna på listiga kattsmygare
eller på klenmodiga medelmåttor, som i ett stormigt
tide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
