Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4188 —
att det gifves en viss slägtskap emellan själarne, en
viss likbet i «dygder och fel, hvarigenom de instinktlikt
finna hkvarandra. Det var en olycka, att Gustaf Adolf
såsom yngling fick sådana ministrar, från hvilka han
ej mer säsom man kunde rädda sig. Deras inflytelse på
hans olyckliga oberömliga regering har verkat långsamt,
men dödande, likt alla långsamt tärande gifter, af hvilka
man dagligen sväljer några droppar. Sådane människor,
som dessa tre, likna obestämda sjukdomar, hvilka äro
svårast alt bota. Hade konungen varit en stor man,
bade han ej tält dem, eller hade de ej skadat honom;
men det var ett missöde, att han vid hörjan af sin
regering ej fann ädla, fasta och driftiga människor i
stället för låga, vacklande och slappa.
Gref Karl Ax. Wacbtmeister var af en gammal från
Lifland öfverflyttad familj, som haft stora förtjenster om
Sverige. Det var ej blott politik, det var svaghet och
fördom, att Gustaf mera än tillhörligt framdrog sådana
gamla slägter. Denne hade verkligen ej mera än sitt
namn; honom fattades alla de egenskaper, hvarigenom
människor eljest kommo fram under denne konung. Det
oaktadt upphöjle han denne ännu ung till rikets bögsta
värdighet, till justieminister. Det är obegripligt,
buro en så klok man kunde så misstaga sig. Naturen
hade ingalunda gifvit grefve Wachtmeister en adelig präe
gel; hvarken hans kropp eller själ bar spår af lyftnin
eller lif, snarare, alt jag så må säga, af bofällighet.
I hans orörliga kropp bodde ingen rörlig själ. Det är
nog, om man berätltar, att en man bar ett femårigt
barns outvecklade kropp; än mera, om man berältar ,
att en några och femtiårs man ser utlefvad ut, som en 75
års gubbe. Också är denne mans hela»väsen liflist och
tungt; sådanvt är till och med språket, ty han stammar,
som ett barn. :Det finnes hos honom ej ett spår af den
lätthet, som .alstras genom fribet, af den adel, som
åtföljer börd, af’den värdighet, svm är stoltbetens uttryck ;
utan hos honom finnes all slags pedanteri,
hekymmersamhet och småsiune. Alldrig flög en ljus ide genom
bans dunkla panna, alldrig lifvade bhängifvelsen deltta
lama hjerta, alldrig erinrade en hög sjelf känsla om de
fäder, som verkligen varit männer. Ett trivialt sinne för
den döda bokstafvens rätt, utan förstånd om dess
tillämp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
