Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2W3 —
sent; och nakna ocb förslitna. gingo de fattigaste
klassernas söner i ett krig, där de kommo att pröfva, huru
mycket deras ungdomliga kroppar kunde utbärda på
öpet haf eller under bar himwel.
Så haudlade man med landtvärnet; ej stort bättre
med de öfriga trupparne. Ty vinningslystnad, snatteri,
tjufnad, lätlja och okunnigbet täflade med hvarandra i
förplägningsomsorgernas uselbet; och i bristens och
sorglösbetens spår följde snart sjukdomar, modlösbet, sorg
och missnöje i alla landskap. Skyllde hela verlden på
konungen, så skyllde dock äfven många på hans
krigskollegium och på hans förvaltningsmän, hvilka man
ansåg för bestickliga och oredliga. Det var ock ett eget
missöde för konungen, att han ej kuude finna en
skicklig, redlig och drifiig uppsyningsman öfver
fältläkarväsendet. Hade denne sluge man också besutit all
verldens kunskaper och erfarenhet, så var han likväl för
djupt invecklad i ränker att hafva nog tid för sitt kall.
Denne, doktor Hallman, var en mäktig och — emedan
han alltid hade konungens hemliga öra — fruktad man
vid hofvet; han var nämligen konungens förste
lilmedikus och hade på ett alldeles ohegripligt sätt lismat sig
till konungens förtroende, hvilket han hvarken genom
någon slags älskvärdhet kunnat vinna, ej heller genom
duglighet i ärendernas ledning motsvarade. Så uselt
voro lasaretterna inrättade, att man kunde säga om de
där invgående detsamma, som om dem, som vandrade
till lejonkulan. Likväl kostade underhållet af dessa
lasaretter oerhörda summor.
Tolls dumbet eller fåfänga var dessutom en stor
olycka för Sverige under denna sommar. Han bhöll
13,000 man af landets bästa truppar overksamma i
Skåne. Det är svårt att säga hvad han därmed
menade; så mycket är visst, att han därmed cj ville
konungens fördärf, väl vetande, att han sjelf stod och
föll med konungen. Antingen hade Hin Onde slagit
honom med fåfängans blindhet, så att han ej förgäfves
ville bära titeln fältmarskalk, utan att han äfven
skulle anföra en här; eller ock var Toll ej denna kloke
man, som ryktet sade, utan var blott en genomdrifven
ränkmakare. Etfter alla företeelser wmåste wman nästan
tro det sistnämnda. Om jag varit general Toll och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
