Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 258 —
ej rätt visste, hvad det var för en sjukdom. <Döden
upphörde här först då att frossa, när ämnet var slut,
liksom elden slocknar i sin egen aska. Tre månader
vandrade de svarta och tysta liktågen genom
hufvadstaden och förnyade hvarje dag känslan af den förflutna
volyckan och aningen om en kommande. <Likaledes
rasade denna plåga i flera laudskaper. Ädla hjertan
blödde af grämelse — jag bar sett den ädle general Filip
Schwerin gråta under dessa olycksdagar — vid aningen
om en oundviklig framtids elände; ränkerna och hatet
logo med ständigt större skadeglädje, emedan tiden till
deras spådomars bekräftelse nalkades.
Det hade nu beböfts en utomordentlig man, för att
godtgöra så mycken olycka, för att uppmuntra de
förtviflande, att förvandla likgiltigbet till kärlek, bat till
hängifvenhet; Gustaf Adolf var ej en sådan man.
Okunnig och obékymrad om hvad som skedde och hvad som
leds, syntes han nu antingen likna en Epikureisk Gud,
som endast sysselsätter sig med att njuta sin egen
salighet, eller ock likna en högre genius, som mäter de
mänskliga tingen efter en större måltstock, än andra
dödliga, och för hvilken allt, som sker, bestämmes af
en evig nödvändighet. Jag tror verkligen, alt det
sednare var fallet med Gustaf Adolf. Han var visserligen
ej en sådan hög genius, men han mätte sig sjelf och
de mänskliga tingen verkligen så. Han ställde sig sjelf
och hvad honom hände med en rörande förtröstan
under Guds omedelbara skydd; och till och med det, som
han sjelf såsom konung kunnat och bordt göra och
ändra, öfverlät han åt den sista nödvändigbet, som
osynlig leder och bestämmer allt. Men hvad som han
ansåg för kristlig fromhet och kunglig vilja, det ansågo
människorna för vidskepelse och tröghet. Gustaf Adolf
gjorde ej, hvad en klok och rask konuog måst göra.
Det hade varit billigt, att han sjelf emottagit sin tappra
och genom så många blodiga ansträngningar pröfvade
skärgårdsflotta, att han sjelf med egna ögon sett, sjelf
befallt och biträdt.. Mycket hade då säkerligen blifvit
avnorlunda; de nedriga hade då måst vara redligare,
de tröga verksammare. Både klokbeten och en naturki
känsla hvs en mänsklig konung hade bordt ålägga
honom att ofta visa sig bland sina soldater och borgare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
