Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 24 —
verkligen befallning därom, och endast genom de mest
trängande föreställningar om hvad han därvid vågnde,
hhvad Sverige därvid komm» alt förlora, och med den
allra största möda bragte man det därbän, att han
afstod från detta vresiga infall.
Man kan ej helt och hållet neka, att ju Gustaf
Adolfs lynne och medfödda häftighet och
hårdnackenhet ofta retades (liksom hade han blifvit stungen af
Furiers blodsugande bromsar) genom sakernas usla
ledning; vidare genom den i så måugas anleten
afspeglade oviljan eller likgiltigheten samt genom de
föreställningar och varningar, som likväl gjordes af några
samvelsgranna och trogna mäv. Men han gömde sin egen
misstämning och sitt ödes dysterhet djupt i sig sjelf;
han blundade, för att ej se det oväder, som i svarta
åskmoln skåckade sig öfver haus hufvud. Detsamma
gäller väl också om flera bland hans vänner och
rådgifvare. Om de ej voro blinda, så gjorde de sig sjelfva
blinda, hvilket är så naturligt hos människor, som
befinna sig i det tillstånd, då tingen omkring dem äro
så förvirrade, att de hvarken kunna lösa eller
sönderhugga deras knutar, och då de veta, att olycka är
förbunden med dessa ödesknutar. De undvika då att
betrakta det oundvikliga och vilja gärna inbilla sig att
ännu våga hoppas det omöjliga.
Folket befann sig i ett likartadt tillstånd af
likgiltig kallsinnighet och af ett dystert stirrande i
framtidens rymder. De förvaltandes åsigter, de skildringar,
som dessa läto utgå om konungen och hans förhållande
och som trängde sig, lika ett smygande gift, genom
hela. nationen; den egna olyckan; den nöd, som enhvar
sjelf kände och säg och som genom ryktets basun
genljudade med dubbel förskräckelse från fjerran; slutligen
förkänslan och medkänslan af det öde, som sväfvar öfver
tidehvarfvet och som måhända rörer sig såsom ett
dunkelt profetiskt feö till händelserna i samtidas bröst
— allt detta måste väl alstra syner och spökerier, belst
då sjelfva tidehvarfvets öde syntes framgå 1i gestalter
uf en skoningslös och blodig mordengel. Däraf skedde,
att folket sysselsatle sig med aningar och spådomar,
hvilka dagligen mer och nier troddes, ju mera biunnelen
mörkuade vmirivg dem. Isynnerhet gick en gam:nal
spö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
