Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— $90 —
som ännu ej hade någon ordentlig styrelse. — Med
Norrige hade redan länge ett slags tyst och
hemligen aftaladt stillestånd bestått, som, oberäknadt eltt
litet afbrott i Jämtland, fortfor hela sommaren. Med
Danemark förblef det på den gamla foten; kriget
bestod nu, såsom förra året, i en småjagt efter skepp å
sundet, i sjöskärmytlslingar.
Man sände också genast budskap till alla
årkundradens hjelte. Man trodde om honom, att han både kuns
de och ville allt för Sverige; man hoppades af honom
en snar och fullkomlig återställelse, ja förstoring; af
Fransmännen sjelfva erkännandet af gammal vänskap och
själsförvantskap. Man sade: de skola ej låta de tappra,
fria och älskvärda nordens Fransoser undertryckas; Napos
leon skulle befalla kejsar Alexander att genast utrymma
Finland, ja i öfvermåttet af kärlek och aktning skulle
han föröka Sveriges härrlighet med Norrige, hvilket
han skulle fråntaga sin bundsförvant Danemark emot
skadeersättningar, dem han kande gifva det i Tyskland;
i sjelfva Tyskland skulle Sverige ej allenast återfå det
nyss förlorade, utan hela det gamla Pommern med
Stettin och öarne. Så bedrog man sig och audra med toms
ma inbillningar och dråplig ordklang om fribet; makt
veh gammal svensk ära. Mot slutet af April återkom
ändtligen riksföreståndarens sändebud, kapitenlöjtnanten. för
drabanterna grefve Rosen, från sin beskickning till Napole»
un, hvilken han träffade i Stuttgard på dess resa till den
här, som han vid Donau samlade moöt Osterrike. Nu
tystnäde på en gång den jublande spådomens stämmor.
Småningom utbredde sig ryktet: Napoleon, som
förehade stora ting, hade ej haft tid att tänka på de svenska
småsakerna, utan hade endast i förhigående samtalat
med grefve Rösen och afskedat honom under några kalla
önskningar oeh komplimenter. Ja några påstodo att
han i det flyktiga samtalet yltrat: ”Svenskarne äro ett
besynnerligt folk; de kämpa stundom såsom hjeltar, men
äfven, när det faller dem in, ledsna de vid kriget, gå
hem och afsätta eller mörda sina konungar.” Något
dylikt skall grefve Rosen nämligen i hemlighet yttrat för
sina vänner.
Men i Sverige föreställde man sig både de mäns
niskor, som höllo tidehvarfvets öde i sina mäktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
