Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Acilinus - Ackia - Ackjärn - Acklamation - Ackleja - Acklinga - Acrel - Adalbert - Adaldagus - Adalkona - Adalrik och Gjöthilda - Adalward - Adam i Kälkstad - Adam och Eva - Adamus Bremensis - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Acilinus, Biskop i Cöln, skickades af Adalbert
till Sverige, der han skulle efterträda Biskop
Adalward i Skara; men det är ovisst, huruvida han
ens någonsin kom hit; åtminstone lärer han icke
länge hafva qvarstannat härstädes. Dog i Cöln 1067
efter en lättjefull och vällustig lefnad. Namnet
skrifves äfven Agilinus.
Ackia kallas ett af Lapparne brukligt åkdon,
hvilket nästan fullkomligen liknar en mindre båt, med
spetsig framstam och tvär bakstam. Den är fästad
vid dragaren — alltid en rehn — med en rem,
som löper från ackians spetsiga ända och slutar
sig omkring rehnens hals. En dylik rem, som är
fästad vid djurets horn, tjenar till tömm. Det är
gifvet att ackian endast kan begagnas vintertiden.
Ackjärn, ett jernbruk i Lungsunds socken af
Wermland. Har 2 härdar samt 402 Skeppund 10 Lispund
privilegieradt årligt smide. Hammarskatten är 3
Skeppund 10 Lispund. Brukets tillverkning
utskeppas på Götheborg. Har 52 Skeppund 10 Lispund
frälsesmide, samt eget tackjern. Brukets
smidesstämpel är K, och dess ägare L. M. Ekelund.
Acklamation, allmänt bifall. Man säger, att en
fråga i en rådplägande församling antages med
acklamation, när den utan föregången votering
allmänt gillas, och således ej röner något motstånd.
Ackleja, (Aquilegia vulgaris), en mångårig växt,
som förekommer vild, egentligen blott på
Kinnekulle, men förvildad, i grannskapet af städer och
byar, från Skåne till Westergöthland, Nerike och
Upland. För sitt prydliga utseende och sina vackra
blommor odlas den i trädgårdar likasom flera
utländska af samma slägte, neml.: Aquilegia
grandiflora och stellata, som blott äro varieteter deraf,
samt A. canadensis, viscosa och atropurpurea.
Acklinga, en socken, med Ångarp och Baltak, är
belägen i Kåkinds kontrakt af Skara stift; hörer
till 2:dra klassen, består af 48 11/16 fm. mantal och
har 1844 innev. Adr. Skölde.
Acrel. Se Achrelius.
Adalbert, Erkebiskop i Bremen, egentligen
bekant genom sina tvister med Konung Edmund
Slemme, rörande sin primaträtt öfver Sverige. Han var
nära att blifva Påfve och förestod en tid, tillika
med Biskop Hanno af Cöln, förmynderskapet och
regeringen under Kejsar Henrik IV:s minderårighet.
Död i Gosslar 1072.
Adaldagus, Erkebiskop i Bremen, fick, vid
början af kristendomens införande i Sverige, af
Påfven samma uppdrag, som Erkebiskoparne i Bremen
en lång tid hade, att vårda omvändelseverket i
Norden, för hvilket ändamål han utnämnde
Biskopar i Sverige, Danmark och Norrige. Han afled
år 988, efter att i 54 år hafva förestått sitt
Erkebiskopsstift. Han måste således hafva hunnit en
ganska hög ålder.
Adalkona betydde, i den gamla Svenskan,
detsamma som äkta hustru, äfvensom Adalman
betydde äkta man.
Adalrik och Gjöthilda ett på sin tid ryktbart
episkt skaldestycke på prosa. Se Mörk.
Adalward, Biskop i Skara och föreståndare för
omvändelseverket i Sverige på niohundratalet,
visade mycket nit i sitt kall och stod i högt
anseende hos folket, som trodde att hans böner kunde
framkalla regn och solsken. Han afled i sitt stift.
Adam i Kälkstad. Det gamla Svenska
ordspråket: ”Det var väl på den tiden, då Adam bodde i
Kälkstad”, begagnas, såsom bekant är, för att
dermed uttrycka, att man icke tror hvad en annan
berättar. Hvar inom vårt land det föregifna Kälkstad
legat, är icke bekant. På 1600-talet sökte till och
med en Professor Bång i ett lärdt verk (Historia
Ecclesiastica) bevisa, att den bibliske Adam
verkligen bott i ett uppgifvit Kälkstad. Det troliga är,
att någon senare i ett eller annat hänseende
märklig person, gifvit anledning till ordspråket. I 1631
års dombok för Medelpad omtalas en prest med
namnet Adam i Kälkstad. Han säges blifvit åberopad i
ett tvistemål om urminnes häfd, och har sålunda
säkert föranledt talesättet.
Adam och Eva. Under detta namn förekommer
en lek ganska allmän i Sverige. De deltagande
uppställa sig parvis i tvenne rader, midt emot
hvarandra, med fruntimren på ena sidan och
karlarne på den andra. Vid afsjungande af första
versen går karlraden fram till fruntimren; och vid
den andra fruntimren till karlarne. Versen
afsjunges för hvarje person, hvilken då efterapar ett
handtverk, gör en åtbörd, ett språng, klappar sin
granne eller påhittar något gyckel, hvilket genast
och på en gång upprepas af alla de öfrige i leken.
Versen för karlar och fruntimmer sjunges vexelvis:
1. Adam hade sju söner,
Sju söner hade Adam.
Alla hade de besvär,
Alla gjorde de så här;
Så gjorde Adams söner!
2. Eva hade sju döttrar,
Sju döttrar hade Eva.
Alla hade de besvär,
Alla gjorde de så här;
Så gjorde Evas döttrar alla!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
