Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
densamma allena, hvilket anspråk längre fram
utbildade sig till en slags stadgad rättighet, då
Allshärjartingen förbyttes till Riksdagar och dessa
till och med förvandlades till Herredagar. Jarlar
och Hersar, åt hvilka Konungarne uppdrogo den
egentliga landtregeringen och lagskipningen, och
som derföre kallades Iviherrar och Stormennir,
stodo högst bland de förnäma af adeln, och efter
dem kommo Konungens Radsmenn, Hirdmenn och
Fylgdirmenn, hvilka alla Konungen underhöll, dels
genom kost, vapen eller räntor, dels genom
förlänade gods och gårdar. De utgjorde hans
sällskap, rådgifvare och tjenare, åtföljde honom på
hans resor och i fält, samt voro förbundne, att
för sina förläningar ställa ett visst antal väpnade
ryttare, när rikets tjenst så påfordrade.
Thignarmännen började derföre kalla sig Riddare, antogo,
efter utländskt mönster, vissa sköldemärken, och
sålunda utvecklade sig den Svenska adeln ur
detta frö, hvilket, närdt af konungagunsten,
småningom uppväxte till en frodig planta, lika vådlig
för konungamakten, som för folkets frihet och
rättigheter. Den skyldighet förläningarnas
innehafvare hade, att ställa ryttare i fält, när så
påfordrades, utgjorde deras enda skatt till staten, med
hvilken de friköpte sig från alla andra skatter och
tungor, som ålågo rikets öfriga innebyggare.
Detta var den s. k. Rusttjensten. Lättheten att
utgöra den, enär denna tjenstskyldighet blott sällan
påkom, hvaremot andra skattskyldige ständigt
måste betala sina gärder, lockade många, som icke
hade förläningar, att för sina enskilta gods åtaga
sig en lika rusttjenst. De hade derigenom frälst
dem från den allmänna skatteskyldigheten. Detta
var uppkomsten af det s. k. Frälset, hvilket
egentligen stadgades genom Magni Ladulås’ författning,
utfärdad på Alsnö år 1285. Redan på Linköpings
möte år 1152 hade alla, som icke tillhörde
denna klass, förbjudits att bära vapen. Härigenom
blef skillnaden emellan det väpnade och
obeväpnade folket så mycket mer i ögonen fallande, och
de, som åtnjöto denna företrädesrätt, hade nu så
mycket lättare att utvidga sina privilegier. De
kallades Väpnare eller Svenner af vapen, och deras
vanliga titulatur var Gode Män, Ärlige och Välborne
Herrar, hvaremot menigheten kallades Ofrälse.
Bondetiteln, som under hedniska tiden var detsamma
som en fri och sjelfständig jordägare, en man för
sig, blef nu nära nog liktydig med den af träl,
och allmogen behandlades äfven som slafvar af de
privilegierade. Detta behandlingssätt och de
våldsamheter, som begingos mot folkets massa,
äfvensom stridigheterna mellan de privilegierade
sjelfva, kunde ej undgå att väcka styrelsens
bekymmer, och Magnus Ladulås sökte genom sina
författningar sätta en gräns för ofoget (se Magnus
Ladulås). Det var likväl blott ett paliativ, som
ej afhjelpte det onda, hvilket tvärtom ständigt
tillväxte. Ej nöjde med de rättigheter, som
lagligen tillkommo dem, sökte ädlingarne utvidga dem
på folkets bekostnad. De gjorde, under allehanda
förevändningar, de frie bönderne, hvilkas ägor
stötte intill deras, till sine skattskyldige, ofta
enda medlet att skydda sig mot plundringar och
misshandlingar. Under det de sålunda förtryckte
folket, läto de äfven Konungarne känna sin
betydenhet, och ju svagare styrelserna voro, ju mer de
delades af partier och inhemska söndringar, desto
flere förmåner och undantagslagar förstod adeln
att af dem tillskansa sig. Den fick sålunda t. ex.
efter hand rättighet att befästa sina sätesgårdar,
att kunna vägra inträde på dem till och med åt
Konungen, att utöfva domaremakten öfver sina
landtbönder, att inom en viss trakt, den s. k.
fredsmilen, åtnjuta samma friheter och förmåner, som
inom sjelfva borgen — upphofvet till de
nuvarande rå- och rörs- och insockne-friheterna — att ej
dömmas af andra än sina vederlikar, att ej
behöfva inställa sig inför Konungen eller Rådet utan
efter erhållen lejd, att för hvad brott som helst ej
kunna dömmas till högre straff, än förlust af gods
och adelskap, d. v. s. att nedsättas till det
öfriga folkets vilkor, hvaremot brott af ofrälsemän,
föröfvade mot dem, voro majestätsbrott. Sjelfva
deras tjenare och underhafvande hade många
företräden framför menigheten.
Det fanns emedlertid en makt, som sökte göra
adeln väldet stridigt och uppresa sig öfver den och
öfver allt annat i staten: Kyrkan. Hon hade
vetat förskaffa sina gods och underhafvande, det s. k.
Andeliga Frälset, ungefär samma företräden, som
det verldsliga åtnjöt. Under bemödandet för
detta ändamål kunde en och annan kollission emellan
de båda makterna icke undvikas. Båda insågo
likväl snart, att deras styrka berodde af deras
enighet, och då en djerf och tilltagsen man, Knut
Porse, Enkehertiginnan Ingeborgs gunstling,
befarades hysa afsigter på en inskränkning i de båda
partiernas välde, ingingo de, för denna vådas
afböjande, år 1322 i Skara en förening,
hvarigenom de lofvade hvarandra ömsesidigt bistånd,
både emot sina fiender och till upprätthållande af
bestående fördelar samt möjligen förvärfvande af nya.
De tider af olyckor, som hemsökte både
Konungahuset och landet under nästan hela medeltiden,
de Sverkerska och Erikska ätternas tronbyte,
familjetvister inom de följande regentslägterna, men
framför allt Calmar-unionen, erbjödo tillfällen till
nya inkräktningar, till nya förmåners
förvärfvande, hvilka de båda frälsena ej läto obegagnade
förbigå. Det kunde således hända, att en utmärkt
ledamot af det ena eller det andra höjde sig till
ett anseende och välde, som trotsade både
regering och folk, och af- och tillsatte Konungar.
Sådana voro Riksdrotset Bo Jonson Grip och
Erkebiskop Jöns Bengtson Oxenstjerna. Engelbrekts
uppresning mot det Danska väldet syntes hota
aristokratien och hierarkien, men faran afböjdes
genom hans mord. Då Carl Knutson, sjelf en gren
af den adeliga stammen, likväl ansåg oundgängligt,
att företaga en räfst, för att undersöka åtkomsten
af flera det andliga och verldsliga frälsets
påstådda tillhörigheter, förjagades han från tronen, och
Sten Sture den äldre, hvilken man icke blygdes att
förebrå som ett fel, ”att han ville göra bönderne
till herrar, dem naturen bestämt till skattskyldige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
