Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adel - Adelcrantz, Göran Josuæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dessa förändringar i Regeringsformen, lika litet
som den allt sedermera blifvit tillsluten. — Vid
1809 års Riksdag måste adeln, eftergifvande för
tidens kraf, afsäga sig flera af sina hittills
innehafda rättigheter. Dessa eftergifter bestodo deri,
att den afsade sig uteslutande besittnings- eller
förvärfnings-rättigheten af säterier, att den för all sin
egendom åtog sig bevillning och för sig och sitt
folk mantalspenningar, samt att när utpantningar
verkställdes hos någon dess underhafvande, panten
ej mer skulle kunna försäljas annat än efter
gäldenärens hörande och med biträde af vederbörande
exekutorer, hvartill vidare kom åtagandet af
inqvartering och skjuts i likhet med skattehemman under
krigstider, men i fredstider endast till hälften. I
Regeringsformen stadgades dessutom, att adelskap
och greflig eller friherrlig värdighet, som
hädanefter förlänas, endast skulle tillfalla äldste sonen.
Rättigheten att stifta fideikommisser inskränktes
äfven så till vida, att de undantags-förordnanden,
någon testator gör vid bortgifvandet af fast
egendom, endast gälla under första mottagarens och dess
makas lifstid, hvarefter med egendomen förfares
enligt allmän lag.
Adeln utgör för närvarande en personal af
11,000 af båda könen, innehafvare af egendom med
uppgifvet taxeringsvärde af 73,885,840 R:dr. Man
har likväl anmärkt, att adeln från 1821 till och
med år 1844, således på 23 år, sålt egendom mer
än den köpt för 16,239,322 R:dr, och från 1831
till 1841 graverat sina fastigheter med ytterligare
1,490,077, d. v. s. minskat sin förmögenhet med
nära 18 millioner. Detta förhållande är så mycket
betänkligare, som de adelsmän, hvilka sålunda
förminskat eller helt och hållet beröfvat sig tillgången
till en oberoende existens, ytterst sällan ingå bland
de arbetande klasserna och således i någon mån
bidraga att öka produktionen, utan söka sin utkomst
af rikets för adelns medlemmar lättast tillgängliga
embeten och tjenster. I anseende till detta
sistnämnda förhållande har man erinrat, att hela
hofstaten, d. v. s. Konungens och Kongl. familjens
omgifning består af adelsmän, att alla högre platser
af någon betydenhet och större inkomst, med
undantag af dem, som erfordra lärdom och strängare
studier, innehafvas af adelsmän, att de i synnerhet
kastat sig på militärståndet, hvarest år 1839
funnos bland Konungens Adjutanter och
Ordonansofficerare 50 adelsmän och 4 ofrälse, bland
Generaladjutanterne 30 adelsmän och 2 ofrälse, bland
Generalstabens 63 officerare endast 12 ofrälse, bland
Gardets officerare endast 3 ofrälse, vid hela
kavalleriet endast 13 ofrälse till och med
Ryttmästaretiden, bland infanteriets 24 Öfverstar endast 2
ofrälse o. s. v. Deremot funnos vid Topografiska
korpsen endast 3 adelsmän mot 6 ofrälse, vid
Ingeniörkorpsen 2 adelsmän men 7 ofrälse, vid
Artilleri-regimenterna 32 adelsmän mot 51 ofrälse till
och med Kaptensgraden, och att vid Flottan
adelsmännens antal blott uppgår till tredjedelen mot de
ofrälses. När man sålunda finner att adeln
förnämligast lagt sig på sådana tjenster, hvilka endast
erfordra ett ringare och ytligare kunskapsmått, men
att likväl alla de embeten, som ingripa i
statsmachinens gång och kunna sägas utgöra styrelsen,
besättas nästan uteslutande med adelsmän, föres
man till betänkliga reflektioner öfver detta
sällsamma missförhållande.
De rättigheter och företräden Svenska adeln
för närvarande äger framför andra medborgare, äro
hufvudsakligen följande: Representationsrätten, den
största och väsendtligaste af dem alla, hvarigenom
adeln utgör en fjerdedel af den lagstiftande makten
och, genom sin och de öfriga ståndens
beskaffenhet, således äger ett, icke juridiskt, men faktiskt,
anspråk på rikets flesta embeten och tjenster.
Hofrätt är adelns första domstol i alla arfs-,
förmynderskaps- och konkursfrågor; Jus Patronatus och
rättigheten att kalla husprest tillhör adeln, den
förra likväl endast i följd af sådan egendoms
besittning, med hvilken den är förenad; säterifrihet kan
flyttas till annat frälsehemman som adelsman äger;
han kan, om han äger skattefrälse-hemmansränta
och jorden, hvaraf den utgår, säljes utom börd,
lösa densamma, hvarigenom hemmanet i hans hand
ikläder sig full frälse-egenskap; adelsmans hus, gård
och frälsejord i städerna äro fria från all
Kronans tunga; han kan anlägga såg- och mjölqvarn
till eget och underhafvandes behof å sin frälsejord,
kan lösa till sig sådant frälsegods, som till Kronan
indrages för kronobalanser, kan hafva i sin tjenst
handtverkare till eget behof och äger kronoandelen
af böter för alla brott, begångna å dess ägor.
Stora och lysande namn tillhöra Svenska adeln
och den räknar inom sig män af den största
förtjenst om fädernesland och mensklighet. Men adelns
allmänna karakter som Stånd, är ej lika lysande.
Tvärtom vittnar Sveriges historia, att de
aldraflesta folkets olyckor, förluster, lidanden och
motgångar vållats af adelns egennytta, herrsklystnad
och liknöjdhet för både landet, som hon velat äga,
folket som hon velat kufva och sjelfva
konungamakten, som hon velat beherrska i samma stund
hon smekt och smickrat dess innehafvare.
Enskilde adelsmäns dygder, förtjenster, krigiska,
medborgerliga och snillebragder utgöra härifrån
ärofulla undantag, men likväl endast undantag.
Adelcrantz, Göran Josuæ. Hans faders namn
var Törnqvist. Han gjorde sig på sin tid utmärkt
såsom docent i litteraturen och de sköna
konsterna. I sällskap med en hop unga studenter,
inrättade han åren 1688 och 1689 den första Svenska
teater i Lejonkulan på Djurgården, och anses som
författare till tredje akten (öppningen) af ett
tillfällighetsstycke, gifvit på Carl XI:s födelsedag år
1689. Bemärkt af regeringen, gjorde han år 1704
en utländsk resa, hvarunder han i synnerhet
egnade sig åt arkitekturens studium, blef, efter
återkomsten derifrån, år 1707, Hofarkitekt och
anställdes som biträde åt Tessin vid byggnaden af
Stockholms slott. Han blef sedan Stadsarkitekt
och Byggnads-borgmästare i Stockholm. Med
Tessin invecklad i riksdagarnas stridigheter, afsattes
han år 1727 från de embeten, hvarifrån han utan
dom och ransakning kunde skiljas, nemligen hof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
